Inför andra söndagen i Fastan, söndagen Reminiscere.

DEN KÄMPANDE TRON

är söndagens tema. ”Själen måste utstå en kamp för den tron, varpå vår salighet hänger” lärde oss Lars Linderot att sjunga år 1798 (Sv Ps 265:1). ”Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är!” skrev fransmannen Eugène Pottier, sjutton år tidigare. Nästa söndag får vi fiendekännedom. ”Kampen mot ondskan” är temat. Läs det - om du vågar! Kamp, bara kamp! Verkar kämpigt …

 Hur ska vi orka? Modlöshet hinner ifatt oss. Minnen från ”forn-låga dar” plågar oss. Så ock tankar om mörknande framtid. ”Modfälld och trött jag är, orkar ej mer” (Sv Ps 267).

    Kämpa trons goda kamp uppmanar oss Paulus (1 Tim 6:12). Låter hurtfriskt! Men hur går det till? Vi förstår det om vi talar latin med varandra. Söndagens latinska namn är Reminiscere och den heter så efter begynnelseorden i dagens gamla introitus ur Psaltaren 25:6, Reminiscere miserationem tuam, Domine.  Herre, kom ihåg din barmhärtighet. I versen efter står det: Tänk inte på min ungdoms synder och brott. Och i vers 14 hittar vi ett ”by-heart-ord”: Herren är förtrolig med dem som vördar honom.

 Alltså: vi behöver himmelska kontakter för att kunna kämpa och klara av jordiska bekymmer. ”Såsom i himlen så ock på jorden”. Ja, Herre, glöm inte bort oss. Kom ihåg din barmhärtighet!

 I himlen finns en Far som haver barnen kär. Både gårdags-nederlag och framtids-bekymmer bleknar då vi påminner honom om hans barmhärtighet. Det ordet kommer från tyskans ”Barm-herz-igkeit” och betyder ”hjärta för de arma”. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och står Faderns hjärta närmast, han har gjort honom känd (Joh 1:18, Giertz). Jesus vet att Far har hjärta för oss. Och han har kommit för att tala om det för oss. Just nu är han här, ty …

1. med oss står den rätte man, vi står av honom stödda

Läs och BE-grunda Jesaja 61:1-3

Herren Guds Ande över mig, för Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har förkrossade hjärtan, att utropa frihet för de fångna och befrielse för de bundna, att förkunna ett nådens år från Herren och en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla sörjande, att ge de sörjande i Sion huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovsångsdräkt i stället för en modfälld ande. Och de ska kallas "rättfärdighetens terebinter", planterade av Herren till hans förhärligande.

Efter dopet i Jordan - där Jesus invigs till sin frälsargärning - kommer han så småningom till hemstaden Nasaret. Han går som hans sed var till synagogan på sabbaten. Man ber honom läsa dagens text. Han väljer inte själv text. Han tar emot den rulle som man ska läsa ur. Den är hopbunden på ett bestämt ställe: Jesaja 61. Det var dagens text då och det är dagens GT-text denna söndag. Den börjar med orden:Herrens Ande är över mig …

 Nu händer det något märkligt: Juda folk från 700-talet f Kr och Nasaretsbor från första århundradet e. Kr. kommer samman med 2000-talets folk från vårt Hemmaboda. Vi vill alla så gärna hitta ” i fädrens spår för framtida segrar” ... Vi kämpar med det som är kämpigt. Men alla är vi människor med minnen av sår och sorger, besvikelser och bitterhet, låsningar och hopplöshet. Självgoda, ”bättre-vetare”, ensamma, goda ytterst ute, JAG-fångade, konflikterfarna, ”det blev inte som vi ville”…

Men mitt ibland oss kommer nu en man som säger Herrens Ande är över mig …Han öppnar boken. Han öppnar hjärtan. Han slänger ut skräp, talar in tröst och glädje, ”fattiga ger han sin rikedom, läker de slagnas sår. Den som var bunden och trött och tom, frihet och glädje får” (Sv Ps 39:2).

 Detta kan hända ty ”med oss står den rätte man, vi står av honom stödda”. Frågar du efter hans namn hittar du det i Sv Ps 237 vers 2. Frågar du vad han vill med dig strömmar orden fram: Glädjebud för det fattiga .. befrielse för de fångna …syn för de blinda …. Frihet åt de förtryckta … ett år av nåd … Smaka på de orden.

 Vi får en lång lista på hans framtidsplaner med oss. Vi snubblar lite på uttrycket ”en hämndens dag från vår Gud”. Det betyder: vi befrias från att hämnas och ge igen. Vi får göra som Jesus - Han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist (1 Petrus 2:23). Min är hämnden, säger Herren. Han kommer med den yttersta rättvisan.

 När vi överlämnar allt åt Herren kan han göra något med oss. Han planterar oss som "rättfärdighetens terebinter", säger Jesaja. Terebinten är ett träd med ständig grönska. Förvandlingsunder sker. Den impulsive Simon blir Petrus - en klippa. Spelevinken blir en terebint - rotfast och trofast. Han som vill göra detta med dig står alldeles bakom dig. Vänd om för kontakt!

I Nasaret lämnar man till Jesus det dyrbaraste man ägde: bokrullen. Vi kan lämna det dyrbaraste vi har till Jesus: våra liv. Vi vill att han ska hjälpa oss att öppna dem, läsa i dem, tolka dem, ge oss meningen. Det är en hemlighet med Jesus. Guds Ande är över honom. Himmelska krafter är med där Jesus går fram. Himmelsk klarsyn!Anden gör levande. Det är Guds Ande som gör att det plötsligt spritter till i en text, blir liv i en gudstjänst. Det är Anden som hjälper oss att se att Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid. Och det är Guds helige Ande, som hjälper oss att se att det händer något där Jesus går fram.  Han löser ur vanmakt och synd och skam, han skänker sin kraft och frid. Ja detta kan hända därför att

med oss står den rätte man vi står av honom stödda

2. Fäst dina ögon på Jesus

Läs och Be-grunda Hebreerbrevet 11:23-27

 I tron hölls den nyfödde Mose gömd av sina föräldrar i tre månader. De såg att det var ett vackert barn och lät sig inte skrämmas av kungens påbud. I tron vägrade Mose som vuxen att kallas Faraos dotterson. Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden.  Han räknade Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens alla skatter, för han hade blicken riktad mot lönen.  Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta kungens vrede. Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige.

Mose kan lära oss mycket om att kämpa trons goda kamp. Farao blev orolig över att invandrarfolket förökade sig så snabbt. Han befallde att nyfödda pojkar skulle kastas i Nilen. Fick de leva kunde de bli farliga "fightare" mot Farao (2 Mos 2).

 Mose föddes i en svår tid. Vilket vackert barn, sa föräldrarna. Vad söt han är, sa grannarna. Ta bort honom!, sa Farao. Föräldrarna måste lyda. De la barnet i en papyruskorg och lät den gunga på Nilens vågor. Gossen skrek så in vassen …

 Ja, så kom prinsessan …

 Farao ville döda. Men Far ville att han skulle få leva.

Denne man som började sitt liv i ett palats och slutade det i en öken, denne man som i många år var fåraherde åt sin svärfar Jetro och sedan blev en herde för Guds folk, denne man vars egentliga livsverk började vid 80 års ålder, det största med den störste av Gamla Testamentets gestalter var att HAN VAR EN BEDJARE!

 En människa kan bara ta emot himmelska rikedomar och himmelsk vishet om han ber. Mose är en man som kan lära oss mycket om bönen. När vi läser igenom 2 Moseboken kan vi se hur han gång på gång och i skilda situationer befinner sig i bön. Och vi kan se hur han utvecklas i sitt böneliv. Man ser det om man tar dessa böner och lägger dem bredvid varandra. Varje bön är ett steg vidare om man jämför med den tidigare bönen. Hebreerbrevets anonyme författare berättar om Moses böneliv: Mose höll ut därför att han liksom såg den Osynlige.

 Aposteln Johannes har samma erfarenhet: Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord (Johannes första brev 1:1).

  Det finns ett inre skådande, en begrundan av vad som hänt. Den osynlige har blivit synlig. Det kan bli så för oss. Öppnade ögon, Herre, mig giv. Fäst dina ögon på Jesus. Då fastnar du inte i Sveriges alla skatter. Då tappar du alla rädslor för vad folk skall säga. Du håller ut i den goda kampen.

Fäst dina ögon på Jesus, 

se in i verkligheten själv.

Alla ting runtomkring får du se som han, 

i ljuset av hans ära och makt.

3. Han gick in i din kamp på jorden …

Läs och BE-grunda Markus 14:3-9 i din egen Bibel.

 Vi hamnar nu i Betania, hos Simon den spetälske. Vem han är vet vi inte. Kanske en av dem som Jesus botat. Han har bjudit hem Jesus och hans lärjungar till en måltid. Det var öppet hus. Folk utifrån kunde smyga in och vara med. Vi gör så nu. Vi smyger oss in och lägger oss till bords.

 Under måltiden kommer en kvinna in, går fram till Jesus, i handen har hon en alabasterflaska. Med häpnad ser vi att kvinnan slår sönder den dyrbara alabasterflaskan och gjuter olja i Jesu hår. Doften sprider sig och vi alla märker att det är nardus, alltså en mycket exklusiv och dyrbar olja, som kom ända från Indien, där den pressades ur rotskotten av en buske som växer på Himalayas sluttningar.

 Kritiken uteblir inte. Detta är väl ändå ett oförsvarligt slöseri! Någon värderar flaskan till hela 300 denarer. En denar kunde vara en ordinär dagslön för en fattig arbetare. Hur mycket bättre hade det inte varit att sälja flaskan och ge pengarna åt de fattiga! Vi som är med där tycker på samma sätt. Vi letar fram plusgironumret till Radiohjälpen.

 Men Jesus ger ett svar som har överraskat många. Han berömmer kvinnan. Hon har gjort en fin gärning som man kommer att minnas överallt där evangeliet predikas. Omtanken om de fattiga har sin givna plats bland lärjungarna. Den skall alltid finnas där. Men det finns något som är större och viktigare: den hängivna kärleken till Mästaren, som inte räknar och kalkylerar, utan ger med slösande glädje, allt vad den har och kan. Så var det med kvinnan. ”Vad hon kunde, det gjorde hon".

 Det finns stora ögonblick i livet, då man kan visa att man ger allt för Jesus och sätter honom högre än allt annat. Den möjligheten har man inte alltid, och när man har den skall man ta vara på den. När kvinnan gjorde det, kom hon samtidigt att göra något som blev ett stycke förkunnelse, infogat i passionshistorien: Hon smorde honom i förväg till hans begravning. Lärjungarna måste ha känt en ängslig undran vid de orden. Var hans död så nära? Skulle han dö en ond, bråd död, där man inte ens hann smörja honom som man gjorde vid alla riktiga begravningar?

 Texten pekar fram mot Jesu kamp för oss. ”Han led och dog på Golgata. Han gjorde det för oss” (Sv Ps 442) Överallt i hela världen där evangeliet om Jesus förkunnas ska man också berätta och komma ihåg vad hon gjorde. Vi gör det nu.

Han gick in i din kamp på jorden …

Han gick in i din sorg och längtan …

Han gick in din nöd och smärta …

Han gick in med sitt liv på jorden …

Är du lycklig ägare av en psalmbok kan du slå upp, läsa och BE-grunda de orden i Sv Ps 358.

Bengt Pleijel 93+

som har mer att säga i boken Sångpostillan årg 3 sid 150, och på www.bibelskolan.com, tryck här