torsdag 30 januari 2014

Inför Kyndelsmässodagen – Jungfru Marie kyrkogångsdag,

Kyndel betyder ljus(jfr kandelaber = ljusstake). Vi möter denna dag den gamle Symeon som talar om att Jesus är ett ljus med uppenbarelse åt svenskarna! (Lukas 2:22-40). Dagen inträffar 40 dagar efter juldagen, den 2 februari. I år hamnar detta datum på en söndag. Det gör att den tränger bort den fjärde söndagen efter Trettondedagen. Evangeliet där berättar om ett ruskväder på Gennesarets sjö, då både Jesus och Petrus går på vattnet. Så om du råkar ut för storm och rusk, ta en färd till Gennesaret med hjälp av www.bibelskolan.com/ Sångpostillan, årg 3/ Fjärde söndagen efter Trettondedagen. I boken sid 97, eller tryck här så hamnar du där. Tänk om du hamnar i en situation då du behöver gå på vatten! Vem vet?

Kyndelsmässodagen heter också Jungfru Marie Kyrkogångsdag. Vi ser hur Josef och Maria går till kyrkan tillsammans. I en kärlekshandling vill de nu tacka Gud för barnet och bära fram honom inför Gud. Men det är också en lydnadshandling. Gud hade sagt i Mose lag att när tiden var inne för deras rening skulle barnet helgas åt Herren. Dagen bär också namnet Jungfru Marie rening. Det fanns regler om hur man då skulle göra.

Vi kan tycka att dåtidens hälsolagar är både svårbegripliga och stränga. Reningen, som det talas om här, beror inte på att man ser sexualliv och barnafödandet som syndigt. Barn såg man i Israel som en rikedom och välsignelse. Kvinnan som föder barn ärar och upphöjer man.
Det är ju vår himmelske Fader som uppfunnit både människa och sex. Han själv tyckte att det var mycket gott. Därför ger han bruksanvisning på hur hans uppfinning skall skötas och användas. Missbruk skapar tårar och lidanden...
Han ger nu dessa reningsregler därför att kvinnan som fött barn behöver få ta ledigt efter förlossningen. När Gud då talade om orenhet och behov av rening, talade han på ett språk som mannen på den tiden kunde begripa. Lämna Maria i fred! Ligg inte med henne! Maria blev inte mammaledig men ”makeledig” för att hon i lugn och ro skulle kunna ta hand om både sig själv och barnet. När vi vandrar i ljuset från Guds ord hittar vi rätt. När dina ord upplåtas ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor (Psalt 119:130 Fb).

Vi får nu vara med om en märklig dag i Jerusalem. Det är trängsel på templets alla förgårdar. Vi ser präster och prelater, bibelkloka och laglärde, publikaner och businessmän. Där är parther och pastorer, elamiter och proselyter. Och så några göteborgare. En massa ensamma människor tillsammans.
Mitt i vimlet ser vi en gammal man. Symeon heter han. 87 år är han. Han ser sig omkring som om han letar efter något. Plötsligt ser han ett ungt par med ett barn i famnen...
Den helige Ande hade sagt att han skulle få leva så länge att han får uppleva den dag då Messias skall komma. Och nu har det hänt. Gå till kyrkan och dö! Symeon går och när han finner barnet i Marias famn blir han så glad att han börjar sjunga: Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat...
Han far inte hädan, som Bibel 1917 skriver. Han får gå hem! Vårt hemland är himlen, skriver Paulus (Fil 3:20 Bibel 2000). Han litar på vad Gud lovat. Det kan också vi göra. Vi hittar Guds löften i Bibeln. Lyssna inåt! Löftena kunna ej svika...
I en engelsk bibel hittar jag denna översättning av Johannes 8:31: If you make my word your home you will indeed be my disciples. För Jesu lärjungar är Jesu ord en plats där man känner sig hemma. HEM-skt hemma!

En bit därifrån hör vi nu Hanna, Fanuels dotter av Asers stam. Hon är gammal, 84+, änka i 60 år, fattig och utan folkpension, tillhör Asers stam, en av de förlorade stammarna, därför rotlös, utan släktingar. Men hon har upptäckt något. Vi hör hur hon tackar och prisar Gud, Hon talar om ett barn...
Stanna till hos henne. Då kommer du att förundras: HERREN kan förvandla sorg till sång. Han kan göra en jordefattig människa himmelrik.

En massa människor i kyrkan idag. Alla går lika tråkiga från kyrkan som de kom dit.
Men två äldre, som det lyser om. Vad har hänt?
Vad har hänt med just dem? Fråga dem. De har mottagning på adress: www.bibelskolan.com/ Sångpostillan Kyndelsmässodagen, årg 3, sid 483. På dörren finns en ringklocka. Tryck där. Du hör en röst: Dörren är öppen. Var god stig på!
Unna dig glädjen att få sitta ned en lång stund hos dem. Äldre människor bär ofta på en inre rikedom, som de gärna delar med sig av. Ha inte för bråttom.

En sak till idag. Nu har det hänt ännu en gång med mig. Jag har slått personligt åldersrekord. Plötsligt en natt hände det... Farväl 86+.
Nu slutar jag med sex och går över till sju.
Sju är fullkomlighetens tal. Detta år vill jag nu själv öva mig i det jag ofta har lärt andra:
Varför försöka bli perfekt, när det är mycket lättare att bli fullkomlig.”
Vill jag bli perfekt snurrar jag ängsligt omkring mig själv. Hur gör jag mig? Är jag bra så här? Men spegeln, spegeln på väggen där talar om hur ful och dum och tråkig jag är.
Vill jag bli fullkomlig gör jag hans ord till mitt HEM. I det hemmet träffar jag många som kan undervisa om fullkomlighetens HEM-lighet. Där möter jag Johannes. Han berättar om hur han såg Jesu härlighet, Ja, det var så fantastiskt, sa han: Jesus var full av nåd och sanning. Sedan kom Johannes med ett chockord: Av hans fullhet (fullkomlighet) har vi alla fått, nåd och åter nåd. (Joh 1:14-16).
Fullkomligheten – en gratisgåva från Jesus. Regimskifte inombords: Nu lever inte mer JAG utan KRISTUS lever i mig (Gal 2:20). Nu vill jag älska – inte därför att jag vill bli älskad – utan därför att jag är älskad! (se 1 Joh 4:19). Jesu kärlek är startgåvan!
PÅ Jungfru Marie reningsdag kan min FUL-komlighet renas av hans FULL-komlighet. Det var den hemligheten som Symeon 87+ sjöng om. Detta barn är ett ljus också för oss svenskar. Och för norrmän, ryssar och göteborgare. Guds källa har frälsning till brädden... den räcker för dig och för mig!

Symeon lär oss att ta emot barnet som Maria bär. Och då upptäcker du: Barnet jag bär, bär mig!

Med önskan om många upptäckter av fullkomlighetens HEM-ligheter.

Bengt Pleijel 87+

PS! Jag ”ickefirar” min åldersprästation på HEM-lig ort.







torsdag 23 januari 2014

Inför 3 söndagen efter Trettondedag Jul

Ibland suckar vi med suckianer och jämrar med jämmerlika. Gör vi det behöver vi få träffa kung David. Han hjälper oss att tala strängt till oss själva. Sitt inte där och sucka utan Lova Herren min själ.... (Psalt 103).
Men David kunde också uttrycka nöd, smärta, ångest. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig... (Psalt 22:2 som Jesus sedan ropade på korset). Vi behöver sånger, böner, ord som hjälper oss uttrycka vår nöd. Sånger i moll. Kyrie eleison. Herre, förbarma dig. Har du Gud hjärta för de arma, de små, de ensamma, de ledsna?
Allt detta hittar vi i den fantastiska sångbok som heter Psaltaren. Där får vi hjälp att uttrycka glädje, tacksamhet, sorg besvikelse... Där möter vi de frågor till Gud vi själva ibland ställer: Varför har du övergivit oss? Varför sover du? Hur länge dröjer du? Vi hör de fattigas rop, de ensammas rop - tårar, fröjderop – ja, allt finns där.
På söndag får vi möta en stor man med stort inflytande (Joh 4:46-54). Han var förvaltare i kungens tjänst. Men nu hade hans pojke blivit sjuk, svårt sjuk. Den store mannen kände sig liten, hjälplös, förtvivlad. Han ropade på hjälp. Men ingen hjälp fanns att få. Kungens hovlivmedicus lyckades inte bota honom. Kafarnaums vårdcentral inte heller. Ingen!
Jo, det fanns en man som hette Jesus. Johanna, mannens fru hade träffat honom (Lukas 8:3). Och mannen lydde sin fru och gav sig ut att söka efter Jesus. På söndag tar evangelisten Johannes oss med på hans långa vandring i sökandet efter Jesus. Vi får se hur Jesus inte bara botar pojkens kropp utan också pappans själ. Pappan – sökaren – kommer till tro och växer och mognar i tro. Hans tro påverkar hela hans familj.
När vi följer med på den vandringen kan vi få se hur vi själva får växa, mogna och ta emot läkedom, kraft och ny klarsyn. Du startar vandringen på sid 91 i Sångpostillan årg 3. Eller tryck här så hamnar du där. Men läs långsamt. Tänk efter! Begrunda! Du finns med i texten. Och Jesus finns också där. Ni två får möta varandra.
JESUS SKAPAR TRO.
Det är söndagens tema. Jesus kan skapa tro, förnya vår tro, fördjupa vår tro. Men han kan inte göra det om vi inte håller oss nära honom. Följ mig! sa han till sina första lärjungar. De lyder Jesus. De vandrar med honom. De lyssnar till honom. De ser vad han gör. De satsar några år av sitt liv på EXPERIMENTET JESUS. Ibland är de hänförda. Ibland tvivlar de. Efter tre års vandring med Jesus frågar han efter deras tro.
Petrus svarar: Du är Messias, den levande Gudens Son (Matt 16:16)
Tomas svarar: Min Herre och min Gud! (Joh 20:28)
Johannes svarar: Vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern (Joh 1:14).
Gör som de. Pröva! Experimentera! Då kommer du att upptäcka att tro inte är en tyngd, som pressar dig nedåt - Måste jag tro detta? Tron är en kraft som bär. Den är en lättad och en djup utandning, Man får ett nytt centrum i sitt liv, en ny förankring och får säga som Paulus: Jag vet vem jag tror på (2 Tim 2:1).
Nu vill jag berätta om några som hittade tron trots allt och blev mörkerseende.  

1. KUNGEN SOM KRASCHADE.

Kungen var David. Han berättar om hur Herren, den gode Herden, leder honom djupare och djupare in i den personliga relationen. I Psaltaren 23 talar han först om herden som ”han”. Han låter mig vila ... han för mig till vatten ... han vederkvicker ... han leder ... David hittade ett underbart liv med Herren.
Men plötsligt förvandlades allt. David hamnade i dödsskuggans dal. Allt bara svartnar för honom - nattsvart kris, mörkaste mörker... Var är du Gud? Varför står du så långt borta och döljer dig, Gud?                                                                    
Då händer det något. Gud vill fördjupa Davids tro. Han leder honom bort från myskristendomens gröna ängar och leder honom in detta mörker. Men mörkret är inte mörkt för Gud (Psalt 139;12) I mörkret ser Gud David, en hand sträcks ut mot honom. David förstår: DU ÄR MED MIG!
Och så förvandlas alla dessa han, han, han, till du, du, du: Du är med mig. Du tröstar...  du dukar...  du smörjer... du låter min bägare... David har hittat den personliga relationen med Herren. Denna tro bar honom genom den mörknande framtid. Han berättar för oss hur viktigt och hur spännande och rik denna erfarenhet är också för oss. Han skriver detta till oss: Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom, sitt förbund gör han känt för dem. Mina ögon ser alltid upp till Herren, ty han drar mina fötter ur nätet (Psalt 25:14-15). 

 2. PRÄSTER SOM FICK LÄRA SIG ATT TRO PÅ DET DE SJÄLVA LÄRDE. 

En sådan var Elis Malmeström, sedermera biskop i Växjö. Han kunde predika varmt om trons förtröstan och glädje. Men när hans hustru dog kom han in i djup kris. Då fick han själv lära sig att tro på det han lärt. Han skrev ner sina erfarenheter i den underbara psalmen 217, som fått trösta många. 

... mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig ...

...Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig (Sv Ps 217: 1.-2)

I Ungern fanns under kriget en präst som hette Ordas. Han var andlig ledare i den lutherska kyrkan i Ungern, rakryggad, djärv. Han valdes till biskop där och var också engagerad i lutherska världsförbundet. Han hade många kontakter även i Sverige.

Jesus hade sagt: Har de förföljt mig, skall de också förfölja er (Joh 15:20). Biskop Ordas fick pröva mycket av detta. Han fick erfarenhet av både nazisternas fångläger och kommunisternas. Och fick motstånd också från dem inne i kyrkan som hellre valde att lyda människor mer än Gud. 
Biskop Ordas berättade detta för en svensk präst: ”När jag ser tillbaka på mitt liv har jag många goda och rika minnen, men också många mörka och svåra. (Han tänkte då på förnedringen i fångläger han suttit i). Om jag skulle önska mig några av dessa tillbaka, vill jag säga att jag inte minst längtar efter de svåra och mörka minnena. De förde mig närmare min Herre och Frälsare”. 

3. SUPERKLAGAREN I KLAGOVISAREN
Han är fullständigt nergången, deprimerad, besviken, full av självömkan. Jag är en man som prövat elände, säger han. Livet har farit hårt fram mot mig. Det är som att dricka malört och tugga stenar. Människor skrattar åt mig. Livslusten och livskraften har alldeles runnit ur mig. Jag vet inte mer vad lycka är.
 Vems fel är allt detta? ropar han ut. Det är HANS fel! Och vi ser hur han knyter näven uppåt. Dessa HAN bara forsar ur honom. Han hinner med tjugoen HAN i de sexton första verserna. 
Men så händer något. En enda gång byter han ut ordet han mot ett du. Du förkastade min själ och tog bort min frid. Men denna enda gång räcker tydligen för Gud att nå fram till honom. Denna gudomliga närvaro ger honom kraft att ropa ut en bön: Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet! Ständigt tänker min själ på det och är bedrövad i mig.             Han ropar ut sin nöd. Gråter fram den. Han öppnar på locket och tömmer ur sig sitt elände. Det bara rinner ur honom: Bitterhet, självömkan, besvikelse, ja allt det negativa som åren lagrat inom honom. Det märkliga är att han nu får ur sig allt detta. Tidigare har dessa tankar bara åkt karusell inom honom. Den gudomlige sophämtaren är alldeles tydligt hos honom. Han ropar ut sin nöd till honom som kan ta bort den. Han själv vill inte längre ha kvar dessa tankar som bara bryter ned honom. 
 Han får kraft att göra ett viljebeslut: MEN DETTA VILL JAG TÄNKA PÅ... Och så tar han in Guds tankar i sig. Han fyller sig med ord som är ande och liv. Hör bara: Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. Herren är min del, det säger min själ mig. Därför vill jag hoppas på honom. Herren är god med dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att hoppas i stillhet på Herren. (Klag 3:21-26 Bibel 1917)

Till sist – ett trösteord från dagens epistel - 2 Kor 1:3-5.
Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus.

Jesus, du är med oss, genom liv och död, 
Nu mitt hjärta brinner av din kärleks glöd
(Sv ps 359:4)

Många varma hälsningar med många rika tröstor från      Bengt Pleijel 86+

onsdag 15 januari 2014

Inför andra söndagen efter Trettondedagen

Temat är LIVETS KÄLLA.
Det kan bli anledning att ställa till med bloggdans! Det står ju: Under sång och dans skall man säga: Alla mina källor äro i dig (Psalt 87:7, Bibel 1917). Vi sjöng så, vi som levde förr i världen.
Vi som är födda till lutheraner, har ju inte varit särskilt duktiga på dans. Vi var inte heller duktiga på att vara vandringsfolk. Det vi kunde bättre än alla andra var att sitta. Vi var ”sittarfolket-som- satt-och-tittade-på-varandras-nackar-folket”.
Dans förekom dock på gamla fotbollsplanen på Åh på Midsommarafton. Många kom dit och sjuttio vackra flickor hittade sjuttio sköna och välartade gossar i en ring .... Vi lärde också ÅHrets konfirmander de första dansstegen:
Små konfirmanderna, små konfirmander är lustiga att se.
Ej öron, ej öron men munnar hava de: Bla, bla, bla, bla, bla, bla ...

Men annars satt vi och suckade fromt med suckianerna. Nu fortsätter vi så då och då, men vi har hittat ett nytt, mera jämlikt ord i stället för suckianer: DE JÄMMERLIKA!
På sjuttio- och åttiotalen blåste ju Andens vind in friskhet i svensk kristenhet. Vi fick kontakt med kristna från andra länder och samfund. Anglikaner som sjöng änglalikt, vänliga pingstvänner, ”missionare”, karismatiska katoliker och annat löst folk. Vi undrade: Vad har de som vi inte har hittat?
Några hittade bibelord som låg där gömda bland gamla profeter i Bibeln och som man ”fick” en melodi till, och så spreds budskapet över hela världen. Ett av dem var Sakarja 4:6.
Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske
utan genom min Ande, säger Herren ...

Och Anden kom och blåste liv i det som var nära att dö, och gav kraft åt det som var svagt. Och vi lärde oss av kung David att sjunga lovsånger till harpa (= gitarr). Kung David berättade för oss att han ofta var suckig och missmodig och trött på allt. Men då hörde han en röst som väckte honom och fick honom att säga till sig själv: Sitt inte där och gnäll för dig själv, David. Lova Herren min själ och förgät ej vad gott han har gjort... Kung David gjorde också ett besök hos oss i Sverige i början av detta millennium och lärde oss då att sjunga: Lova Herren min själ och minns allt det goda han gör. (Psalt 103:2 i Bibel 1917 och 2000). Ty det goda Gud gjort, det fortsätter han att göra. Undrens tid är ej förbi (Sv Ps 40:6). Upplys mig helige Ande, så att jag kan förstå: också nu gör Herren det som han gjorde då (Sv P 646:4).
Vi hittade lovsången. Vi lät inte glädjen sitta som en guldklimp i hjärtat. Glädjen fick både hjärta och ben och fötter att vibrera: Min själ och min kropp jublar mot levande Gud (Psalt 84:3). Ja, under sång och dans skall man säga: Alla mina källor äro i dig. Och så hände det att gudstjänstfolket kom i rörelse, byggde lövhyddor, dansade och sjöng israeliska sånger
Hevenu shalom alechem /3:/
Hevenu shalom, shalom shalom shalom alechem.

Vi gjorde det nedanför Vigelands altartavla I Åh kyrka. där Fadern skyndar mot sin förlorade son. Hans händer är utsträckta mot sonen. Vill han ta honom i sin famn? Eller bjuder han upp till dans? (se Peter Halldorf: Drick djupt av Anden, sid 13 ff).

Ja, allt detta kan hända när man hittar Livets källa och hämtar kraft och nystart där. I texterna på andra söndagen efter Trettondedag jul, upptäcker vi många spännande saker. Vi bjuds på bröllop i Kana. Vi får vara med om hur Jesus hindrar en social katastrof att ske, då det uppstod en brist i bröllopsmenyn (Joh 2:1-11, årg 1). Vi får lyssna till ett märkligt samtal vid en källa som heter Sykars brunn. (Joh 4:5-26, årg 2). Det samtalet går som följetong nästa söndag (Joh 4:27-42, årg 2). Jesus möter den samariska kvinnan. Fint och ömt tar han emot henne. Ett förtroende upprättas. Efter ett långt samtal sätter Jesus fingret på den ömma punkten i hennes liv. Hennes kontakt med karlar. Fem misslyckade äktenskap! Man undrar om hon var den obarmhärtiga samariten som avverkat den ene karln efter den andre. Eller var hon den samarit som fått utstå mycken obarmhärtighet. Hade hon varit en leksak i karlarnas händer? Hon hade fått sex men inte kärlek. Hon var djupsårad inuti.
Efter samtalet händer något märkligt: kvinnan rusar in i staden och ropar ut i glädje: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Det hon hade gjort, det visste ju alla i hela stan. Det hade man tisslat om på skvallerrepen och tasslat om på kaféer och pizzarestauranger. ”Man ska ju inte tala illa om folk, men har ni hört ....?
Fundera över detta! Varför blev hon tillknäppt och skygg då grannarna talade om vad hon hade gjort? Men jubellycklig över Jesus som också sagt henne allt? Hur kommer det sig att folkets ledare fick syndakännedom av Petrus predikan på Pingstdagen (Apg 2:37) och inte reagerade som vi ofta gör, då man anklagar och avslöjar oss: ”det har jag inte gjort”, ”ska du säga ...”? Hur kom det sig att präster som dundrat över människors synder i sina hemförsamlingar, plötsligt började gråta då vi hade prästfortbildning om förnyelsen på Åh på åttiotalet? Hur kommer det sig att vi blir arga om Janne Josefsson kommer hem till oss, fotograferar våra garderobers hemliga rum, men dansar med änglarna då Jesus Josefsson talar allvar med oss (Luk 15:7,10)?
Vad är hemligheten? Jag grävde i profeten Mikas bok i Gamla Testamentet. Hittade plötsligt en källåder i Mika 3:7-8.
Siarna skall stå där med skam och spåmännen blygas. De skall alla täcka över sitt skägg, ty inget svar kommer från Gud. Men jag, jag är full av kraft, AV HERRENS ANDE, av rätt och styrka, så att jag kan förkunna för Jakob hans överträdelse, för Israel hans synd.
Hemligheten är den helige Ande. Om något av värde skall kunna ske i svensk kristenhet så behöver bönegrupperna få göra den stora upptäckten att icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske utan genom min Ande, säger Herren ... Ja,
låt Guds församling än få se eld ifrån himmelen falla.
Oss ock ett styng i hjärtat giv, stynget som blir vår själ till liv.
Helige Ande, hör oss. (Sv Ps 161:1).

Nu har vi kvar dagens predikotext från Joh 5:31-36. När man läser en text första gången förstår man ofta ingenting. Orden ligger där tysta och stumma. Det verkar som om Jesus i dagens text kommit direkt från TV-soffan, ni vet den plats där alla pratar i mun på varandra och ingen lyssnar. Men nu i slutet får Jesus sista ordet och han berättar om vem han själv är. Men vad betyder det för oss? Jag kommer ihåg hur jag, när jag skulle förbereda en predikan över denna text grubblade, svettades och bad, och plötsligt hörde jag hur det porlade och sjöng i texten. Jag hittade en källa: Här en källa rinner...  Jag vandrade in i texten tillsammans med de fyra verserna i Sv Ps 246 ... och hittade GULD!
Om du nu plötsligt får guldfeber, slå då upp sid 84 i Sångpostillan, årg 3 eller tryck här så hittar du guldet där.
Och när du hittat guld, varför då inte ställa till med bloggdans ...

Under sång och dans skall man säga: Alla mina källor äro i dig.

Med varma ....
Bengt Pleijel 86+



torsdag 9 januari 2014

Inför första söndagen efter Trettondedagen.

Herrens härlighet skall bli uppenbarad på oss.
Det budskapet fick vi på Trettondedag jul. Vi sjöng in det i våra hjärtan och fick bära det med oss in i framtiden. De rika söndagarna efter Trettonde berättar om hur denna härlighet når oss nu. Vi går från härlighet till härlighet (2 Kor 3:18). Söndagarnas överskrifter berättar om det.

På första efter Trettonde får vi veta vad Jesu dop innebär och betyder för oss.
På andra efter Trettonde får vi ösa ur Livets källa.
På tredje efter Trettonde kan vi få nya erfarenheter av att Jesus skapar tro
Fjärde efter Trettonde - Jesus vårt hopp - byts i år ut mot Kyndelsmässodagens Jesus världens ljus.
På femte efter Trettonde får vi begrunda det viktiga budskapet om sådd och skörd

Nu på söndag - första efter Trettonde - får vi se hur Jesu härlighet i hans dop kan fylla oss med glädje över vårt dop
Men låt oss bara ett tag tänka igenom vad vi varit med om. På Trettondedag jul träffade vi några kloka rymdforskare. Från cyberrymden hade de fångat upp ett budskap om att den Gud som alltid är STÖRRE, ville visa sig MINDRE än alla. Han skulle komma som ett barn till jorden. En stjärna skulle leda dem.
De ger sig i väg. De förstår att om en höjdare skulle födas på jorden skulle man söka honom bland höjdarna. Var skulle stjärnan finnas om inte bland STJÄRNORNA PÅ SLOTTET? Därför: Mot Herodes palats! De knackade på slottsporten, blev insläppta och framförde sitt ärende. Nej, ingen prinsessa väntade barn just nu. Men vilken reaktion på deras enkla fråga! Kungen blev förskräckt! Alla ministrar fick en fasans blekhet i ansiktet, allt hovfolk blev rädda, ja, hela Jerusalems alla invånare darrade av skräck (Matt 2:3).
Är de inte märkliga dessa höjdare? När en människa får makt händer det ofta att Makten får makt över den människan. Höjdaren går i däck. Maktmänniskan blir rädd för ett litet barn som skall födas! I farans stund blir de själva mycket små. Och farliga just för de små.
Nu var det så att dessa kloka män, som kommit på besök, inte bara var astronomer, upptäcktsresande i rymdforskning. De var också astrologer, upptäcktsresande i ödestolkning. Man ställer horoskop och mycket annat. Man håller på med det som Bibelns Gud förbjudit sitt folk att syssla med (se 5 Mos 4:19, 18:9-15, Jer 19:13). Men Gud låter berättelsen om Betlehems stjärna stå i Bibeln. Stjärnan ledde dem ju inte rätt! De hamnade i det som vi människor ofta fastnar vid, palatsen, det som lyser och glimmar, kändisar på slottet. Men Gud tar hand om sökarna och sänder bibelkloka människor i deras väg, förmodligen sådana som besökt www.bibelskolan.com. De kan därför berätta att Bibeln säger att barnet skall födas i Betlehem. Stjärntydarna hade kommit 8 km fel. De måste bege sig från Jerusalem till Betlehem. Där skall de finna ett kungabarn.
Men är de inte märkliga dessa bibelkloka? Varför följer de inte med de österländska gästerna? Varför tar de inte taxi och far direkt från Jerusalem till Betlehem? Där skall ju det hända som de längtat efter och drömt om. De kan så mycket om vad Guds ord säger och vad Gud vill. Men kunskapen sätter dem inte i rörelse. Förstår du varför? Sitter de kanske hemma och surfar på nätet och skriver bloggar???
De visa och kloka rymdforskarna ger sig i väg. Men vägen leder inte dessa rymdforskare uppåt till långt bortom rymder vida. Den leder dem nedåt. Från Jerusalem till Betlehem du lilla stad (Sv Ps.115), till ett litet hus (Matt 2:11), till en liten tonårsmor, med ett litet barn.
När barnet sedan växer upp och skall börja sin frälsargärning går vägen ännu längre ned – ända ned till Jordan, jordens lägsta punkt, 400 m under havsytans nivå. Budskapet i det är att ingen kan ha sjunkit så djupt att inte Jesus finns nedanför.
Den Gud som alltid är STÖRRE, får oss att både häpna och att grubbla. Vem är som Herren vår Gud, han som tronar så högt, han som ser så djupt ner – vem i himlen, vem på jorden? Den STÖRSTE tycks få ett oerhört intresse för DE MINSTA – Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn (Psalt 113:6-8). Han tar hand om de svaga och faderlösa, de hjälplösa och de fattiga, de arma och svaga (Psalt 82:2). Det verkar som om Gud själv lever som han lär: Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare ... Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många (Matt 20:27-28). Ja, han som är STÖRRE än alla blir MINDRE än alla, ty han är tjänaren som lider sig fram till oss genom att stiga ned i vår skuld och vårt lidandes djup och älska världen tillbaka till sig (Sv Ps 62:2).
Nu kommer vi till budskapet på första söndagen efter Trettonde. Vi kallas att komma in i den kärlekens rörelse som startar i Betlehem, fortsätter till Jordan och Golgata och når oss i vårt dop. Genom dopet är vi inkopplade på en himmelsk el-ledning och en himmelsk vattenkälla. Att leva i sitt dop är att lära sig trycka på strömbrytaren så att ljus och värme kommer och att vrida på kranen som ger oss strömmar av levande vatten. Säg JA till detta!!!
Sångpostillan låter oss genom Sv. Psalm 378 vers 4 få sjunga in budskapet om vad Jesu dop betyder för vårt dop:

Här den ström går fram vars flöden giva glädje åt Guds stad.
Jesu Kristi dop till döden är det nya livets bad.
Nya mänskor, Sonen lika, klädda i hans renhets skrud,
vill du dana av oss Gud.

Vill du hitta den glädjen kan du t.ex läsa Sångpostillans utläggning på denna söndag. Slå upp sid 75 i boken. Eller tryck här så hamnar du där. Om du orkar läsa Sångpostillans predikan ända till slutet väntar dig en ny upptäckt. En lätt tryckning med pekfingret så hamnar du i Nyfikenvandring 52. Där får du bl.a veta varför jag är så lycklig över mitt dop.
Tänk vad enkel kristendomen är! En enkel tryckning och så händer det: Värmen får det frusna att smälta. Levande vatten friskar upp vårt torra liv.

Många glada glädjeupptäckter önskar

Bengt Pleijel 86+




torsdag 2 januari 2014

Inför söndag efter Nyår och Trettondedagen

Det nya året 2014 börjar bra. Redan efter fem dagar får vi två vilodagar för att stanna upp, vila i Herren och hem-ta ny kraft och klarsyn – söndag efter Nyår, den 5 januari och måndag den 6 januari, Trettondedag jul. På söndag är Temat GUDS HUS och på måndag GUDS HÄRLIGHET I KRISTUS.
Vi får kanske denna dubbelhelg för att stanna och tänka till ordentligt efter nyårsfestens misslyckade start och nyårslöftenas kollaps (?). Framför allt behöver vi få hjälp med att både begripa oss på oss själva och på Jesus. Här finns det mycket mer att upptäcka. Vad spännande!

Begrundardag nr 1 är SÖNDAG EFTER NYÅR.
Om du vågar lyssna till predikan får du en chock! Du får en helt ny bild av Jesus: Jesus använder våld – med en piska i handen driver han ut både människor och djur ur kyrkan. Jesus blir arg och upprörd, då han upptäcker korruption och mutskandaler. Han skakar av vrede mot dem som roffar åt sig fördelar, exploaterar och utnyttjar människor för sina egna syften. Vreden är Guds kärleks reaktion mot allt det onda och dumma vi gör.
Detta gör Jesus därför att han är FADERNS SON. Templet skall vara MIN FADERS HUS, säger han. Det är platsen där FAR möter sina barn, förlåter deras synder, lyfter av deras bördor, lyssnar till deras böner, talar in tröst och uppmuntran i dem, ger dem himmelskt söndagsgodis och vardaglig kärlekskraft. Förstör inte templet!
Många reagerar inför talet om Guds vrede. Men själv tillåter de sig att uttrycka sin vrede: Vänstervridna socialister demonstrerar och manar till kamp emot kvalen. Högervridna extremister revolterar med bomber och granater, mot korruption och maktmissbruk. Men vi, som bara är vridna, hur reagerar vi? Tre förslag:
  1. Kanske vi gör som det står i Sv Ps 271 v 7.
Vi sitta med dörrarna lyckta, en räddhågad lärjungarund,
då Herren oss väntar att finna därute,
där striderna brinna, i manligt och troget förbund.
  1. Kanske vi gör som det står i Matteus 6:6.
När du ber, gå då in i sin kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. 
Kyrie eleison .... Herre förbarma dig.
  1. Kanske du tar tag i några syskon i tron som delar din nöd och litar på löftet: Om två av er på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen (Matt 18:19). Ja, Jesus säger att han själv gärna går med i en sådan bönegrupp: Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem (Matt 18:20).

Två och tre som möts inför dig, kan få kraft att göra mer än de många som ej lyssnar, ej blir stilla eller ber.
Genom kyrkans tysta förbön, buren fram i tålig tro,
andas världen, rörs mot enhet, läks dess djupa sår ihop (Sv Ps 528:3).

Begrundardag nr 2 är TRETTONDEDAG JUL.
Då får vi tillsammans med andra visa män och kvinnor se stjärnan från Betlehem. Vi tycker om stjärnklara nätter. Blinka lilla stjärna där ... Hjärtat bultar glatt.
En del letar efter sin stjärnbild – jungfrun, vattumannen, oxen, råttan... Man menar att våra liv styrs av dem. Nej! Inte! Våra liv styrs inte av känslolösa eldklot i himlarymderna. Det är inte ett kallt DET – öDET, som styr oss. Det finns ett varmt DU – vår käre himmelske Fader - som vi ber till i förtrolig gemenskap: Så tag nu mina händer och led du mig ... (Sv. Ps 277:1).
Vi tycker om stjärnor. Vi ser dem på filmduk och galafester. ”Vill du se en stjärna så se på mig” sjöng en gång Zara Leander för oss. Det märkliga med dessa märkliga stjärnor att vi kan ta emot dem i våra hem (via TV). Vi kan se dem. Men de ser inte oss. Vi kan tala till dem. Men de hör inte på.
Läs om dessa våra idoler (idol betyder avgud) i Psaltaren 115:6, och se vad som händer med oss när vi umgås med dem.
Det finns stjärnor som är superstjärnor. En del vill göra Jesus till det, Jesus Christ Superstar. Många blir hänförda av honom. Är han densamme Jesus som Bibelns stjärna och kärna? Denne Bibelns Jesus är inte oåtkomlig för oss. Han finns inte långt bortom rymder vida. Han är den som stiger ned i vår skuld och vårt lidandes djup och älskar oss tillbaka till Gud (Se Sv Ps 62:2). Han öppnar sig för oss då vi öppnar vår Bibel: ditt ord skall vara år från år den stjärna i vars sken vi går (Sv Ps 131:4).
När vi sedan får lyssna till tredje årgångens text på Trettondedagen, verkar det som vi hamnar mitt i en svensk ärkebiskopsdebatt: Är Jesus mer än profeten Jona, mer än drottningen av Saba och kung Salomo, mer än Muhammed, Buddha, Konfucius? Jesus hör hur vi debatterar och grälar. Han verkar så upprörd, Jesus. Ögonen blixtrar, rösten darrar och han säger några skarpa ord till oss: Detta är ett ont släkte. Vad menar han? Ett ont släkte är vi då vi roffar åt oss, bara tänker på oss själva, svärtar ned andra och går likgiltigt förbi nöden omkring oss.
Motsatsen är ett gott släkte. Då tänker vi på varandra, har omsorg och nöd för varandra och ger vidare av det vi fått till nya släkten och nya generationer.
Hur kan vi hitta dit tillsammans?
Inte genom att bara en gång på året – nyårsafton – ge ett löfte. Ett sådant löfte är så skört. Det håller bara 47 timmar. Om man inte gör som jag. Jag har i 40 år tränat på samma löften. Nu håller jag dem.
Vilka löften? Jag lovar varje år att 1) inte hälla socker i kaffet, 2) inte röka Havannacigarr, 3) inte svära i kyrkan. Jag är faktiskt rätt stolt över att jag lyckats hålla dessa nyårslöften!
Men egentligen är inte detta ett problem för mig. Om du lovar att inte tala om det för andra så kan jag berätta för dig att jag har en massa knepigheter, dumheter och syndigheter för mig. Jag ser dem ibland men klarar inte av att klara av dem. Jag behöver hjälp. Och hjälpen hittar jag i Sångpostillans predikningar. Jag får vandra med Jesus och den helige Ande genom text efter text. I varje text möter jag dem som Jesus möter: Publikaner, högfärdiga präster, luriga affärsmän, fula gubbar och fina damer. Inför varje möte håller Jesus upp en spegel. Känner du igen dig i dem? frågar han. Och om jag då upptäcker att de är otäckt lika mig, tar Jesus hand om mig, renar mig, upprättar mig, förvandlar mig. Han lär mig att varje dag gnola på några kristna ”låtar”, som lyder så här:
låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar (Rom 12:4).
Låt er fyllas av helig Ande (Ef 5:18)
Låt mig växa till alltmer och trösta mig igen (Psalt 71:21 bibel 1917)
Låt er som levande stenar byggas upp till ett andligt hus (1 Petr 2:5, Fb)
Poängen med detta är: Kärlekens Gud tvingar inte sina lösningar på oss. Han frågar om vi vill. Om vi svarar: Låt det ske med mig... då sätter han i gång en förvandlingsprocess. Vi är ju skapade till Guds avbilder. Men avbilden, spegelbilden, har blivit både trasig och smutsig. Jesus tar hand om oss då, och renar, helar och förvandlar oss till att bli de ROLIGA ORIGINAL som Gud ämnat oss att vara. Fattar du?
Pröva detta genom att vandra genom texterna på de två helgdagarna.
SÖNDAGEN EFTER NYÅR, sid 61 i boken eller tryck här så hamnar du där.
TRETTONDEDAG JUL, sid 72 i boken eller tryck här så hamnar du där.

Med goda önskningar om överraskande förvandlingsunder!

Bengt Pleijel, 86+



Skriva ut