Inför
Domssöndagen
Kyrkoåret
börjar: Se
din Konung kommer till
dig!
Vi hör Konungens trontal: Han
har sänt mig att förkunna befrielse...
(Luk 4:18)
Kyrkoåret
slutar: Människosonen
kommer i sin härlighet! Konungen
proklamerar sin seger över ondska och djävulskap.
Domssöndagen
är KRISTUS KONUNGENS DAG!
Om
alltings början berättar Bibelns två första kapitel: Gud skapar
himmel och jord.
Om
alltings framtid berättar Bibeln två sista kapitel: Gud skapar
en ny himmel och en ny jord.
Låt
oss nu gå in i dramat mellan forntid och framtid,
Kommer
du ihåg hur det började?
Den
himmelske Fadern planterar en lustgård i Eden, i landet
”ljuvlighet”. Där placerar han Adam och Eva, och dig och mig. Vi
fick gå omkring där och häpna över allt fint vi såg. Vi fick
höra småfåglarna sjunga morgonpsalmer, tillsammans med rosor och
akvileja. Vi fick förundras över träd som var ljuvliga
att se på
och träd som var goda
att äta av.
Mitt i trädgården växte Livets
träd,
ljuvligare och vackrare än alla andra träd.
Men
du kommer ihåg att du inte fick slå dank. Du sattes i arbete. Du
fick uppdraget att bruka och bevara lustgården. Men arbetet var inte
tungt. Arbetet i lustgården var en lust, fritt från stress och
trötthet, från svett och ryggvärk. Det var spännande och roligt
från morgon till kväll.
Gud
gav dig goda regler och bud. Och du fick lära dig lyda. Du fick lära
dig arbeta och ta ansvar. Där var många ”får-bud”.
Ät fritt av alla träd. Gud är generös. Du får...
Där
vara bara ett förbud:
Av
kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta.
Varför,
undrar du. Av två skäl:
- För att påminna dig om hans omsorg om dig.
Kunskapen
om gott och ont skall du inte skaffa dig själv. Gud som uppfunnit
dig, vill först tala om vad som är gott och rätt. Sedan vad som är
ont och orätt. När du rycker till dig kunskap, är det risk att du
börjar med det som är ont. Du säger: ”Inget (o)mänskligt skall
vara mig främmande”. Sedan kommer skylten ”UPPTAGET” på
dörren till ditt inre. Det finns ingen plats för det som är gott.
Lägg märke till resultatet: Du pratar mer om det som är ont och
eländigt, än det som är vackert och gott. Eller?
- För att påminna dig om din höghet.
Gud
skapar dig inte till en maskin som spottar ut godhet bara man trycker
på en knapp. Du är inte en marionett. Du är en människa! Gud
skapar dig till sin avbild. Du får förmågan att välja. Du kan
säga ja till Gud och du kan säga nej. Kärlekens Gud vill inte
tvinga dig att älska.
Kommer
du ihåg hur det fortsatte?
Gud
gav mannen en fin gåva (på englarnas språk: ”gift”). Bibel
1917 kallade denna gåva för ”en hjälp”. Mannen kallade henne
”maninna” (Bibel 1917), Senare upphöjdes hon till
”medhjälpare”(Fb). En del tänkte snett och fick för sig att
mannen nu fick ett oavlönat hembiträde. Adam själv ropade till oss
då: Nej, jag kallade henne kvinna
– queen – drottning.
Vi fick varandra för att älska och ära varandra, underordna oss
varandra, upphöja varandra. Här startade jämlikhetstanken!!
Men
så hände det som gjorde att jämlikheten gick sönder och blev
jämmerlikhet. Vad hände? Det prasslar till i buskarna i Edens
lustgård. En orm slingrar sig fram. Ormen börjar prata med Adam och
hans drottning. Han talar på ren svenska. ”Skulle då Gud ha
sagt”? Bry dig inte om vad Gud säger. Nej, du ska bli som Gud.
Satsa på dig själv, förverkliga dig själv. Sköt dig själv och... Ja, resultatet blev, som du fick bitter erfarenhet av, murar,
avund, gräl, missförstånd, ensamhet mitt i tvåsamheten. Vi blev
blinda för egna fel och klarsynta över den andres fel.
Om
Gud gav mannen "a
gift",
så sprutade ormen in ett
gift
i både Adam och Eva. Det är detta gift som vi nu lider av, ett
gift som förvränger och fördärvar allt. Den Onde som älskar
bokstaven O sätter denna bokstav framför allt som är fint och
vackert: lust blir olust, lycka blir olycka, frid blir ofrid, den
salige blir osalig... I stället för att leva i förtroligt
förhållande till vår himmelske Fader dyker ”denna tidsålders
gud” upp (2 Kor 4:4), denna otäcka makt som kallas ”den store
draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar
hela världen” (Joh Upp 12:9), och som förblindar, förvränger,
förgiftar och förstör... (läs ”svarta listan” i Romarbrevet
1: 29-32 och 2 Tim 3:1 ff).
Genom
mänsklighetens historia ser vi hur dessa mörka makter drar in
människor i själviskhet, girighet, kärlekskyla. ”En ångest går
fram och ofreden rister i livsträdets stam” (Sv Ps 62:6).
Människors barn gråter, blöder, förtvivlar...
Men
– ja, det finns ett viktigt MEN
NU
(Rom 3:21). En kraftig motrörelse sätts i gång mot ondskan
attacker. Den börjar i Faderns hjärta. ”Mitt hjärta vänder sig
i mig, all min barmhärtighet vaknar” (Hosea 11:8b) Han som ”var
närmast Faderns hjärta” (Joh 1:18, Giertz) , honom sänder Gud
och ”han stiger ned i vår skuld och vårt lidandes djup och älskar
världen tillbaka till Gud. Det brustna blir helt i hans kärlek till
oss på Golgata kors” (Sv Ps 62:2).
Slutet
gott! Eller... ?
Gud
vill att alla skall bli frälsta. Han har byggt en bro över syndens
sund. Han har gjort det därför att han
så älskade världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som
tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv
(Joh 3:16).
Man
kan gå förlorad. Man kan stanna kvar på den öde ön och strunta
gå över bron – KORSETS BRO - till andra stranden. Problemet med
Gud är att han är KÄRLEKEN. Kärleken kan inte tvinga oss att
älska.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ”ja” till
Gud och säga ”nej” (Sv
Ps 289:1). Gud ställer sig gång på gång i vår väg, han
tröstar, lär, förmanar, varnar. Men han tvingar inte. Vi får
välja. Och då kan vi ana följden: Trots Guds kärlek ”är
det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann. Vårt
fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt
eget knutna jag” (Sv
ps 289:3).
I
trosbekännelsen står det att Jesus skall komma tillbaka för att
döma levande och döda. En gång skall vi få göra räkenskap för
våra liv. Gud räknar med oss. Han slår vakt om vårt
människovärde. Ett djur som bär sig illa åt ställer man inte
till ansvar. Men en människa är så mycket mer än ett djur. En
människa har ansvar. Men tar man ifrån någon hennes ansvar, tar
man ifrån henne hennes människovärde. Därför slår yttersta
domen vakt om vårt människovärde.
Om
detta kan man läsa och begrunda i Sångpostillan årg 2, för
Domssöndagen.
I
GT-texten från Daniel 7:9-10
ställs vi inför Guds tron. Vi får se att Gud inte sitter ensam i
sin himmel. Där finns ”tiotusen och åter tiotusen” som står
inför tronen. De är Guds tjänare som omger honom och lovsjunger
honom. Vi anar att de sjunger om det vi sjunger om, att ”härlig är
Guds himmel” och vi gläder oss över ”tonen från himlen”, en
lovsång som ”stiger starkt som havets brus” (Sv Ps 297 och 298).
I
episteltexten från Johannes Uppenbarelse 20:11-15 och 21:1-5
får du bl.a annat möta två advokater som tar hand om dig då du
skall avlägga räkenskap för ditt liv. Du gör klokt i att ta
kontakt med dem redan nu. Du får av Johannes också veta att
rörelseriktningen på yttersta dagen är från himlen till jorden.
Det är inte vi som skall komma från jorden till himlen utan Jesus
som skall från himlen till jorden. Om detta ger dig myror i huvudet,
kryper myrorna bort när du läser om detta i Sångpostillan.
I
evangeliet från Johannes 5:22-30
får du gripa fast om ett stort löfte från Jesus, som Karin Braw
har satt noter till och som du kan gå och gnola på under veckan:
Den
som hör mitt ord
och
tror honom som har sänt mig,
han
har evigt liv, han har evigt liv.
PS!
Domssöndagen
hittar du i Sångpostillan årg 2 på sid 440-447. Den finns också
på nätet och om du trycker här
hamnar
du där. På
www.bibelskolan.com
hittar
du den gammaltestamentliga texten i Daniels bok. Boken heter ”I
Guds händer vad som än händer” och om du trycker här
hamnar
du på vägsträcka 31 som är dagens text. Vill du veta mer om
Adams och Evas äventyr i landet ”ljuvlighet (Eden) finns de på
nyfikenvandring 12 och följande på bibelskolan. Tryck här
så hamnar du där
Vill
du dessutom ta emot något hetare än varma hälsningar, så gör det
nu från
Bengt
Pleijel 86+