Blogg 50 - Inför heliga Trefaldighets dag

Vi lämnar nu bakom oss kyrkoårets festrika del med Jul, Påsk och Pingst,

där vi fick sjunga med änglar och herdar om Guds kärlek i nattens timmar,

där vi fick gråta med marior och petrusar vid kors och grav,

där vi fick ropa ”Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden”,

där vi fick komma på härligt pingstmöte och förkunna Guds väldiga gärningar.

Nu går vi in i Trefaldighetstiden.

Trefaldighet heter på latin trinitatis - det betyder enhet i tre.

Tre i en och en i tre! Vem begriper det? Är det en gud eller är det tre gudar vi tror på?

Om du grubblar över detta är du inte ensam om det. Man har försökt göra detta obegripliga begripligt, genom att tala om triangeln: Precis som triangeln har tre sidor har Gud tre sidor. Man talar om H²0: Precis som H²0 kan vara både vatten, is och dimma har Gud tre egenskaper.

Men dessa bilder löser bara geometriska och kemiska problem. Men de löser inte vårt problem: Finns det någon i universum som bryr sig om mig? Finns det en mening? Är jag sedd och älskad?

Vi kan aldrig på mänskligt språk helt uttrycka vad Gud är. Vårt språk är för fattigt och vår hjärna är för liten och Gud är för stor... Guds treenighet är ett mysterium – en hemlighet. Vi kan aldrig fatta det helt. Också kung David fattade att han inte fattade. Han satt och spelade på sin harpa och sjöng du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. (Psalt 139:5, Bibel 1917). Sedan han slutat sjunga stannade han till i förundrad: en sådan kunskap var mig alltför underbar, den är mig för hög, jag kan inte begripa den (v 6).

Alltså: Det vi begriper är att vi inte begriper så mycket.

Men en dag då jag satt och hade det tråkigt och såg dum ut därför att jag inte begrep, hände det något. På ”hjärnkontoret” sa det plötsligt KLICK... AHA...! HalleluJA!!!

Det blixtrar till i ordet BEGRIPA. Det består av två ord: BE och GRIPA.

Jag börjar be. Jag talar med min himmelske Fader om detta. Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom, berättar David för oss (Psalt. 25:14). Det Fadern då talar med oss om är sitt förbund. Han berättar för oss att vi genom döpelseförbundet kommer i förbindelse med honom. Och Han med oss!

Och när jag då börjar BE anar jag hur hans två händer börjar GRIPA tag i mig. Fadern har ju två händer. Det talade ju redan Mose om. En tillflykt är han urtidens Gud och här nere råder hans eviga armar (5 Mos 3:27 Fb). Urtidens Gud är ju också nutidens Gud. Med sina två arbetshänder – Sonen och den helige Ande, griper han tag i oss, drar oss upp ur djupen och lyfter oss in i sin fadersfamn. Där hör vi pulsslagen från hans faderhjärta: FÖR DIG! FÖR DIG! Vi förstår att Gud aldrig ger någon lära för att plåga våra hjärnor. Han ger dem för att trösta våra hjärtan. Han vill tala till oss från hjärta till hjärta.

Två händer som tar tag i mig – det sker i dopet.

Två händer som tar tag i mig – det är den himmelska kramen, som Jesaja antyder i Jesaja 41, vers 10 och 13 (se utläggning i dagens Sångpostilla).

Två händer som tar tag i mig – det sker i nattvardens måltid. Vi förlorade, hemmavarande, knepiga, tröttsamma och dumma, får krypa upp i Guds fadersfamn och höra pulsslagen från Guds fadershjärta. FÖR DIG! FÖR DIG. Du är älskad, älskad, älskad...

Två händer som tar tag i mig – det kan också betyda att Fadern bjuder upp till dans. Kyrkofadern Gregorius av Nazianz (300-talet) skriver om det. I Sångpostillans predikan för denna söndag citerar jag kyrkofadern Peter av Bjärka-Säby:

Gud är till sitt väsen gemenskap – en livfull, lekfull, längtansfull dans mellan Fadern och Sonen och Anden som pågår i evigheters evighet. I denna sprudlande dans, där Sonen, född av Fadern, sänder Anden som utgår från Fadern, frambringas Skapelsen i en hisnande kosmisk piruett och kröns med att Gud i ett anfall av hänförelse avbildar sig själv i sitt yppersta konstverk, Människan. Och som om detta inte var nog – Människan bjuds upp till dans. Det är genom att delta i denna dans, i förtroligheten och innerligheten mellan Fader, Son och Ande, som människan blir sig själv.

(Peter Halldorf: Drick djupt av Anden, sid 16)

Har du upptäckt och varit med om DEN HIMMELSKA LEKEN?

Ordspråksboken 8 berättar om Visheten. Visheten finns i urtiden. Visheten berättar att när Gud ”lade jordens grundvalar, då var jag som ett barn hos honom. Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom (8:29-31 Bibel 2000). Paulus skriver i 1 Kor 1:30 att Jesus är vår vishet.

Kan du tänka dig Jesus som ett barn som leker inför sin Fader i himlen? Kan du det, kan du också förstå varför Jesus så ofta talar om att vi ska vända om och bli som barn. Han vill att det skall bli såsom i himlen på jorden.

Detta kan vi få vara med i varje gudstjänst. Vi börjar med att vid den trånga porten lägga ned stöddighet och syndighet. Medaljsäckar och sopsäckar fastnar med oss i porten, om vi vill ta med dem. Vi lägger av allt sådant i syndabekännelsen, och kan fortsätta in i gudstjänsten som Guds befriade barn. Vi lyssnar till FAR och vi hittar varandra. Vi lovsjunger, tillber, häpnar, dansar, leker...

Den himmelska leken heter KÄR LEK!

Så kan det bli om Guds helige Ande får ta över och leda vår gudstjänst.

Och från gudstjänsten kallar han oss ut i en värld där stora risker väntar (Sv Ps 288:1). Vi sändes ut som missionärer. Denna söndag har också namnet MISSIONSDAGEN. Vårt dops Gud – Fadern, Sonen och den helige Ande drar oss in i Guds kärleks rörelse ut mot den värld som Han älskar så intensivt.

Tag emot lite himmelsk leksmitta! Och harkla dig och sjung:

Se, jag vill bära ditt budskap, Herre, av hjärtat sjunga ditt lov och pris.

Med glädje vill jag ditt ord förkunna som gör den svage vis.

Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda att andra där din kärlek kan se.

Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda, då kan din vilja ske.

(Sv Ps 89:1).

Sångpostillans predikan på Heliga Trefaldighets dag hittar du i boken Sångpostillan årg 3 på sid 279 eller på bibelskolan.com om du trycker här.

Med lekfull Kär lek

Bengt Pleijel 87+