Inför
första söndagen i Fastan
Prövningens
stund
är
temat på första söndagen i Fastan. Prövningar vi möta få. Det
vet vi. Men hur klara av dem? Det vill fastetiden hjälpa oss med.
Fastan börjar med ASKONSDAG 26 februari och ”varar än till
Påska”.
Askonsdag
har sitt namn av den gamla seden, som återupplivats i många
församlingar idag, att i askonsdagsmässan rita ett kors av aska på
våra pannor. Askan är en symbol för förkrosselse, ånger och bot.
Abraham säger: Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska (1 Mos 18:27 Fb). Men Gud föraktar inte ett förkrossat och bedrövat hjärta (Psalt 51:19) utan han helar dem som har förkrossade hjärtan, deras sår förbinder han (Psalt. 147:3) och gör dem delaktiga av Kristi nya liv.
På
Askonsdagen kan du tänka igenom hur din fasta skall vara. Kanske du
ska avstå från något som du är bunden vid: tobak, karameller,
kakor, TV. Dåliga vanor som gör dig besvärlig för människor
omkring dig och förstör EL- kontakten med Far.
Du
upptäcker Lina Sandells bön: ”lös mig från alla frestarens
garn” (Sv Ps 45:3). Fastan öppnar ögon och dörrar för nya
möjligheter. Du smittas av sången du hör:
GLAD
I DIN KÄRLEK, OFFRANDE MIG.
Läs
och BE-grunda 1 Moseboken 3:1-13 i din Bibel.
Far
säger sitt VARDE och världen blir till. I början av bibeln
berättar han om vad som händer. Inte med sådana ord som våra
duktiga vetenskapsmän använder. Då skulle alla människor i alla
tider stått där och sett dumma ut. Far berättar för sina barn om
blommor och bin, om fåglar och fiskar, om en underbar trädgård och
om två vackra människor. Där är liv och rörelse, fågelsång och
källsprång, vatten och vind. Allt och alla sjunger och spelar. En
kär lek på sex dagar (tidsperioder). På den sjunde vilar Far.
Den sjunde dagen blir Herrens dag för Guds barn. De får stanna
till, vila i Guds kärlek, hämta kraft och förnyelse för att orka
med sex arbetsdagar.
Far
ger dem många FÅR-bud – du får
fritt äta av alla träd.
Men Han ger dem bara ett FÖR-bud:
Av
trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du
äter av det ska du döden dö
(1 Mos 2:17). Varför? Gud vill ge oss kunskap om gott och ont, Och
han börjar med det som är gott, ja, mycket gott. Sedan hur det kan
bli ont och göra ont.
Men
om människan får bestämma börjar hon med det som är ont. Och
fastnar där i mörka, gåtfulla makters våld. ”Ur djupen ropar
jag till dig …”
Det
finns mycket ondska i världen. Bibeln talar om makter. Ger namn åt
dem: Djävulen – Satan - ondskans andemakter. De luras,
förblindar, klär ut sig. Om vi tittar in i deras garderob ser vi
ormskinn, änglakläder, drakdräkter, lejonpäls, rundkragar …
I
dagens text prasslar det till i buskarna. En orm ringlar fram. Han
pratar svenska. Han talar
fromt och vackert. Inger förtroende. Talar om Gud, ty han tror ju på
Gud och vet att han finns. Han kommer inte heller med några
våldsamma frestelser. Han säger inte: "Nu skall jag lära er
något riktigt syndigt och äckligt och spännande..."
Nej,
han pratar teologi. Hur ska man tolka detta? Hans huvudsyfte är
att få oss att tvivla på Gud och koppla av kontakten med honom.
SKULLE
DÅ GUD HA SAGT
…
I dagens text får vi tre goda regler som hjälper oss att inte gå på hans ”lur”.
1. Tag inte bort någonting från Guds ord.
Både ormen och kvinnan tar bort namnet HERREN. Och talar om Gud. Ordet GUD är den allmänna benämningen på Gud. Ordet HERREN är den personliga benämningen på Gud. Tag bort HERREN och kvar blir en opersonlig Gud. En idé. Man talar om "Tillvaron", "Livet", "den Högste". Gud blir inte HERREN, den jag anförtror mig åt och som jag älskar och vill hålla mig till. Koppla bort Far och du lever farligt!
Men kvinnan tar bort ännu ett ord. Bara ett litet ord. Ordet FRITT. Gud hade sagt att de fritt fick äta av alla träd (2:16). Men i 3:2 glömmer Eva ordet fritt. Ett enda litet ord som förändrar hela hennes livssyn.
Herren Gud var generös. Han ville ordna på bästa sätt för de två människorna. Han slösade sin kärlek. Han lät dem leva i frihet. De fick fritt ströva omkring i den under-bara trädgården. De fick fritt äta av alla träden. De fick bara ett förbud.
När vi glömmer vad Gud säger i sitt ord kan onda makter få oss att tro nästan vad som helst om Gud. Man stirrar mer på buden än på Guden. Man rycker loss buden från dess verkliga sammanhang: Guds gränslösa godhet och omsorg om oss.
2. Lägg inte till någonting till Guds ord
Ormen gör det. Det finns ett träd som de inte får äta av. Men ormen lägger till alla andra träd också: har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården? Ormen lägger till och han överdriver. Och på detta sätt lurar han in kvinnan i en liten diskussion. Hon går i försvarsställning och korrigerar hans påstående.
Kvinnan lägger också till. Vi får äta frukt från träden, men från frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte!
De orden hittar hon på själv. Så hade Gud aldrig sagt. Hennes tankar går från en Gud som är stor och generös och säger att de fritt får äta av alla träd utom ett. Och nu kommer en Gud som är kitslig och besvärlig och som säger: Låt bli! Inte röra! Vilken gudsbild får vi här?
När en människa tappar tron på HERREN dras hon in i en ännu strängare lagiskhet. Hon litar inte riktigt på Gud. Det räcker inte med vad han har sagt. Hon måste säga och göra en massa saker själv också. Hela gudsförhållandet blir bara bud och regler och akta dig. Denna stränga lagiskhet är kanske ett sätt att komma undan Gud. Jag vill inte vara beroende av Gud. Det är inte Gud utan mitt eget JAG som står i centrum. JAG vet… JAG kan .. JAG sköter mig … JAG-iskhet blir LAG-iskhet.
3. Förändra inte någonting av Guds Ord.
Gud
har sagt: Gör
det skall
ni dö. Kvinnan
säger: … att
ni inte
må
dö. Hon
mjukar upp vad Gud säger, lite snällare … det kanske blir så ..
Men
då kastar ormen masken! Han hugger till, uppkäftigt,
fräckt: Ni
kommer visst inte att dö!
Ormen beskyller alltså Gud för att vara en lögnare. Gud har sagt
något som inte stämmer. Men
Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon och ni blir
som gudar med kunskap om gott och ont.
Ormen
har nu lurat in Eva på sitt maktområde. Det vattnas i munnen.
Det ser ut att vara ett gott träd. Och mycket vackert! Ett ljuvligt
träd! Egentligen hade hon inte tänkt att ta det. Men hon sträcker
upp handen mot det. Hon smeker det. Och så plötsligt ligger det där
i hennes hand. Och
hon tog av frukten och åt. Hon
gav också till sin man som var med henne, och han åt. Då
öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och
de fäste ihop fikonlöv och gjorde sig höftskynken.
Vill
du veta fortsättningen och göra fler djupdykningar i dessa
händelser, så finns det mer att hitta i boken Sångpostillan årg 3 sid
141, och på bibelskolan.com
tryck här.
Och
ännu mer på www.bibelskolan.com
/ Bengts återvändsgränd / adresslista 1 / Nyfikenhetsskolan /
Nyfikenvandring 12-13 tryck här
SONENS TÅRAR BLIR EN KÄLLA TILL EVIG FRÄLSNING
Hebreerbrevet
5:7-10
Under
sin tid här i köttet ropade han högt under tårar när han bad och
vädjade till den som kunde rädda honom från döden, och han blev
bönhörd och fri från sin ångest.
Trots
att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. När
han sedan var fullkomnad
blev
han källan till evig frälsning för alla som lyder honom, av
Gud kallad överstepräst på
samma sätt som Melkisedek.
Hebreerbrevets
författare tala om hans häftiga reaktion. Han gråter och ber. Han
kommer in i ångest. Men han smiter inte. Han överger inte den som
håller på att drunkna. Han stiger ned i vår skuld och vårt
lidandes djup. ”Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd
och stå oss bi …” (Sv
Ps 119:3).
Far
sände sin Son till oss för att frälsa, rädda, befria oss. Trots
att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. Jesus
gick in i närkamp mot ondskans andemakter för att frälsa oss från
ondo och rädda oss från den Onde.
Söndagarna
framåt får vi följa Jesus och fördjupas i Golgotadramats innebörd
för oss. Det klarnar för oss. Vi upptäcker källan
till evig frälsning för alla som lyder honom. När
vi dricker ur den källan träffar vi många syskon i tron, bl.a den
gåtfulle översteprästen Melkisedek. 1
Mos 14:18–20 och Psaltaren
110 berättar om honom. I Psaltaren 110:7 får vi veta vad som händer
med oss när vi kommer till källan:
Han
ska dricka ur bäcken vid vägen,
därför ska han lyfta huvudet högt
Läs
och BE-grunda Markus 1:12-13
Anden
förde Jesus ut i
öknen, och han var i öknen under fyrtio dagar och frestades av
Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade
honom
Matteus
berättar mer. Se Sångpostillan årg 1 sid 138. bibelskolan.com
tryck här.
Men
nu låter vi den korta Markus-texten landa hos oss.
Det
kan ibland hända att vi hamnar i en öken – allt är torrt,
tråkigt, ensamt och svårt. Vi frågar: Varför? Varför? Vi ropar
på den helige Ande.
Anden
svarar med ord från Hosea 2:14 - därför
ska jag locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala till
hennes hjärta.
Vi
får personlig relation med Far. BE-grunda
Psaltaren 25:14-15. Där
– i den förtroliga gemenskapen med Far förstår vi att djävulen
frestar oss för att vi skall falla och avfalla. Far prövar oss för
att vi skall mogna och växa och bli starka. Med Far får vi tala om
allt. Vi får be: Överge oss inte i prövningen.
Då
upptäcker vi att de vilda djuren, de stygga människorna och de
mörka makterna inte kan skada oss (Läs
Jesaja 11:1-9).
Och vi ser något. Himlen öppnas, änglar där vinkar mig och vi hör
de sjunger:
NÄRMARE
GUD, TILL DIG,
NÄRMARE GUD, TILL DIG,
NÄRMARE
DIG!
Låt
den sången få sjunga i dig! Om du hör en hes gubbröst sjunga så
är det från
Bengt
Pleijel 93+
som
hälsar och säger att om du vill läsa
mer om fastan gå till Matteus 6:16-18 i boken ”De himmelrika” - den finns på bibelskolan.com / Bengts återvändssgränd /adresslisa 6
tryck här.