Inför
andra söndagen i Fastan, söndagen Reminiscere.
DEN
KÄMPANDE TRON
är
söndagens tema. ”Själen måste utstå en kamp för den tron,
varpå vår salighet hänger” lärde oss Lars Linderot att sjunga
år 1798 (Sv
Ps 265:1).
”Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är!” skrev
fransmannen Eugène
Pottier, sjutton år tidigare.
Nästa
söndag får vi fiendekännedom.
”Kampen
mot ondskan” är temat.
Läs
det - om du vågar!
Kamp,
bara kamp! Verkar kämpigt …
Hur
ska vi orka? Modlöshet hinner ifatt oss. Minnen från ”forn-låga
dar” plågar oss.
Så
ock tankar om mörknande framtid. ”Modfälld
och trött jag är, orkar ej mer” (Sv
Ps 267).
Kämpa
trons goda kamp
uppmanar
oss Paulus (1
Tim 6:12). Låter
hurtfriskt! Men hur går det till? Vi förstår det om vi talar latin
med varandra. Söndagens latinska namn är Reminiscere och den heter så efter begynnelseorden i dagens gamla introitus ur Psaltaren 25:6, Reminiscere
miserationem tuam, Domine. Herre,
kom
ihåg din barmhärtighet.
I versen efter står det:
Tänk
inte på min ungdoms synder och brott. Och
i vers 14 hittar vi ett
”by-heart-ord”: Herren är förtrolig med dem som vördar
honom.
Alltså:
vi behöver himmelska kontakter för att kunna kämpa och klara av jordiska bekymmer. ”Såsom i himlen så ock på jorden”. Ja,
Herre, glöm inte bort oss. Kom ihåg din barmhärtighet!
I
himlen finns en Far som haver barnen kär. Både gårdags-nederlag
och framtids-bekymmer bleknar då vi påminner honom om hans
barmhärtighet. Det ordet kommer från tyskans ”Barm-herz-igkeit”
och betyder ”hjärta för de arma”.
Ingen
har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och
står Faderns
hjärta närmast, han har gjort honom känd (Joh
1:18, Giertz). Jesus
vet att Far har hjärta för oss. Och han har kommit för att tala om
det för oss. Just nu är han här, ty …
-
med oss står den rätte man, vi står av honom stödda
Läs
och BE-grunda Jesaja 61:1-3
Herren Guds Ande
över
mig, för Herren har smort mig
till
att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig
att förbinda dem som har förkrossade hjärtan,
att
utropa frihet för de fångna
och
befrielse för de bundna,
att
förkunna ett nådens år
från Herren
och
en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla sörjande, att ge
de sörjande i Sion huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället
för sorg, lovsångsdräkt i stället för en modfälld ande. Och de
ska kallas "rättfärdighetens terebinter", planterade
av Herren till hans förhärligande.
Efter
dopet i Jordan - där Jesus invigs till sin frälsargärning - kommer
han så småningom till hemstaden Nasaret. Han går som hans sed var
till synagogan på sabbaten. Man ber honom läsa dagens text. Han
väljer inte själv text. Han
tar emot den rulle som man ska läsa ur. Den är hopbunden på ett
bestämt ställe: Jesaja 61. Det var dagens text då och det är
dagens GT-text denna söndag. Den börjar med orden:Herrens
Ande är över mig …
Nu
händer det något märkligt: Juda folk från 700-talet f Kr och
Nasaretsbor från första århundradet e. Kr. kommer samman med
2000-talets folk från vårt Hemmaboda. Vi vill alla så gärna hitta
” i fädrens spår för framtida segrar” ... Vi kämpar med det
som är kämpigt. Men alla är vi människor med minnen av sår och
sorger, besvikelser och bitterhet, låsningar och hopplöshet. Självgoda, ”bättre-vetare”, ensamma, goda ytterst ute, JAG-fångade, konflikterfarna, ”det blev inte som vi ville”…
Men
mitt ibland oss kommer nu en man som säger Herrens
Ande är över mig …Han
öppnar boken. Han öppnar hjärtan. Han slänger ut skräp, talar
in tröst och glädje, ”fattiga ger han sin rikedom, läker de
slagnas sår. Den som var bunden och trött och tom, frihet och
glädje får” (Sv
Ps 39:2).
Detta
kan hända ty ”med oss står den rätte man, vi står av honom
stödda”. Frågar du efter hans namn hittar du det i Sv Ps 237
vers 2. Frågar du vad han vill med dig strömmar orden fram:
Glädjebud
för det fattiga .. befrielse för de fångna …syn för de blinda
…. Frihet åt de förtryckta … ett år av nåd
… Smaka på de orden.
Vi
får en lång lista på hans framtidsplaner med oss. Vi snubblar lite
på uttrycket ”en hämndens dag från vår Gud”. Det betyder: vi
befrias från att hämnas och ge igen. Vi får göra som Jesus - Han
överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist (1
Petrus 2:23). Min
är hämnden,
säger Herren. Han kommer med den yttersta rättvisan.
När
vi överlämnar allt åt Herren kan han göra något med oss. Han
planterar oss som "rättfärdighetens
terebinter", säger
Jesaja.
Terebinten är ett träd med ständig grönska. Förvandlingsunder
sker. Den impulsive Simon blir Petrus - en klippa. Spelevinken blir
en terebint - rotfast och trofast. Han som vill göra detta med dig
står alldeles bakom dig. Vänd om för kontakt!
I Nasaret
lämnar man till Jesus det dyrbaraste man ägde: bokrullen. Vi kan
lämna det dyrbaraste vi har till Jesus: våra liv. Vi vill att han
ska hjälpa oss att öppna dem, läsa i dem, tolka dem, ge oss
meningen. Det är en hemlighet med Jesus. Guds Ande är över honom.
Himmelska krafter är med där Jesus går fram. Himmelsk klarsyn!Anden
gör levande. Det är Guds Ande som gör att det plötsligt spritter
till i en text, blir liv i en gudstjänst. Det är Anden som hjälper
oss att se att Jesus från Nasaret går här fram än som i gången
tid. Och det är Guds helige Ande, som hjälper oss att se att det
händer något där Jesus går fram. Han
löser ur vanmakt och synd och skam, han skänker sin kraft och frid.
Ja
detta kan hända därför att
med
oss står den rätte man vi står av honom stödda
-
Fäst dina ögon på Jesus
Läs
och Be-grunda Hebreerbrevet 11:23-27
I
tron hölls den nyfödde Mose gömd av sina föräldrar i tre
månader. De såg
att det var ett vackert barn och
lät sig inte skrämmas av kungens påbud. I tron vägrade Mose
som vuxen att kallas Faraos dotterson. Han valde att
hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en
kortvarig njutning av synden. Han räknade Kristi vanära
som en större rikedom än Egyptens alla skatter, för han hade
blicken riktad mot lönen. Genom tron lämnade han Egypten
utan att frukta kungens vrede. Han höll ut därför att han liksom
såg den Osynlige.
Mose
kan lära oss mycket om att kämpa trons goda kamp. Farao blev orolig
över att invandrarfolket förökade sig så snabbt. Han befallde att
nyfödda pojkar skulle kastas i Nilen. Fick de leva kunde de bli
farliga "fightare" mot Farao (2
Mos 2).
Mose
föddes i en svår tid. Vilket vackert barn, sa föräldrarna. Vad
söt han är, sa grannarna. Ta bort
honom!, sa Farao. Föräldrarna måste lyda. De la barnet i en
papyruskorg och lät den gunga på Nilens vågor. Gossen skrek så
in vassen …
Ja,
så kom prinsessan …
Farao
ville döda. Men Far ville att han skulle få leva.
Denne
man som började sitt liv i ett palats och slutade det i en öken,
denne man som i många år var fåraherde åt sin svärfar Jetro och
sedan blev en herde för Guds folk, denne man vars egentliga livsverk
började vid 80 års ålder, det största med den störste av Gamla
Testamentets gestalter var att HAN VAR EN BEDJARE!
En
människa kan bara ta emot himmelska rikedomar och himmelsk vishet om
han ber. Mose är en man som kan lära oss mycket om bönen. När vi
läser igenom 2 Moseboken kan vi se hur han gång på gång och i
skilda situationer befinner sig i bön. Och vi kan se hur han
utvecklas i sitt böneliv. Man ser det om man tar dessa böner och
lägger dem bredvid varandra. Varje bön är ett steg vidare om man
jämför med den tidigare bönen. Hebreerbrevets anonyme författare
berättar om Moses böneliv: Mose
höll ut därför att han liksom såg den Osynlige.
Aposteln
Johannes har samma erfarenhet:
Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon
har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta
vittnar vi: Livets Ord
(Johannes
första brev 1:1).
Det
finns ett inre skådande, en begrundan av vad som hänt. Den osynlige
har blivit synlig. Det kan bli så för oss. Öppnade ögon, Herre,
mig giv. Fäst
dina ögon på Jesus. Då fastnar du inte i Sveriges alla skatter. Då
tappar du alla rädslor för vad folk skall säga. Du håller ut i
den goda kampen.
Fäst
dina ögon på Jesus,
se in i verkligheten själv.
Alla
ting runtomkring får du se som han,
i ljuset av hans ära och makt.
-
Han gick in i din kamp på jorden …
Läs
och BE-grunda Markus 14:3-9 i din egen Bibel.
Vi
hamnar nu i Betania, hos Simon den spetälske.
Vem
han är vet vi inte. Kanske en av dem som Jesus botat. Han har bjudit
hem Jesus och hans lärjungar till en måltid. Det var öppet hus.
Folk utifrån kunde smyga in och vara med. Vi gör så nu. Vi smyger
oss in och lägger oss till bords.
Under
måltiden kommer en kvinna in, går fram till Jesus, i handen har
hon en alabasterflaska.
Med häpnad ser vi att kvinnan slår sönder den dyrbara
alabasterflaskan och gjuter olja i Jesu hår. Doften sprider sig och
vi alla märker att det är nardus, alltså en mycket exklusiv och
dyrbar olja, som kom ända från Indien, där den pressades ur
rotskotten av en buske som växer på Himalayas sluttningar.
Kritiken
uteblir inte. Detta är väl ändå ett oförsvarligt slöseri! Någon
värderar flaskan till hela 300 denarer. En denar kunde vara en
ordinär dagslön för en fattig arbetare. Hur mycket bättre hade
det inte varit att sälja flaskan och ge pengarna åt de fattiga! Vi
som är med där tycker på samma sätt. Vi letar fram plusgironumret
till Radiohjälpen.
Men
Jesus ger ett svar som har överraskat många. Han berömmer kvinnan.
Hon har gjort en fin gärning som man kommer att minnas överallt där
evangeliet predikas. Omtanken om de fattiga har sin givna plats bland
lärjungarna. Den skall alltid finnas där. Men det finns något som
är större och viktigare: den hängivna kärleken till Mästaren,
som inte räknar och kalkylerar, utan ger med slösande glädje, allt
vad den har och kan. Så var det med kvinnan. ”Vad hon kunde, det
gjorde hon".
Det
finns stora ögonblick i livet, då man kan visa att man ger allt för
Jesus och sätter honom högre än allt annat. Den möjligheten har
man inte alltid, och när man har den skall man ta vara på den. När
kvinnan gjorde det, kom hon samtidigt att göra något som blev ett
stycke förkunnelse, infogat i passionshistorien: Hon smorde honom i
förväg till hans begravning. Lärjungarna måste ha känt en
ängslig undran vid de orden. Var hans död så nära? Skulle han dö
en ond, bråd död, där man inte ens hann smörja honom som man
gjorde vid alla riktiga begravningar?
Texten
pekar fram mot Jesu kamp för oss. ”Han led och dog på Golgata.
Han gjorde det för oss” (Sv
Ps 442)
Överallt i hela världen där evangeliet om Jesus förkunnas ska man
också berätta och komma ihåg vad hon gjorde. Vi gör det nu.
Han
gick in i din kamp på jorden …
Han
gick in i din sorg och längtan …
Han
gick in din nöd och smärta …
Han
gick in med sitt liv på jorden
…
Är
du lycklig ägare av en psalmbok kan du slå upp, läsa och BE-grunda de
orden i Sv Ps 358.
Bengt
Pleijel 93+
som
har mer att säga i boken Sångpostillan årg 3 sid 150, och på www.bibelskolan.com, tryck
här