måndag 10 juni 2019


Heliga Trefaldighets dag
firar vi på söndag. Gud är tre-faldig, tre-enig, Fader, Son och helig Ande. 1+1+1 = 1. Vem fattar? Tankarna går i krok på hjärnkontoret. En del löser problemet med hjälp av kemin – H2O kan vara både vatten, is och dimma. Eller med hjälp av geometrin – EN triangel har TRE sidor. Trots dessa klokheter ”låg för mig din mening skymd, ditt hjärta jag ej fann …(Sv Ps 63:5).
Vi behöver kontakt med dem som begriper. I dagens tre texter träffar vi tre personer – Mose, Paulus och Matteus. De vill hjälpa oss att begripa. Just det: Att BE-gripa! När jag BER händer detta – någon GRIPER tag i mig och drar mig in i sin närvaro. Jag får umgås för-TRO-ligt med Herren … Först kommer Mose.
  1. Mose lär oss tro på EN ENDA GUD.
BE-grunda 2 Mos 3:1-15. Gud möter Mose i öknen. Och OSS!
Mose är omkring 80 år. Nu startar han sin livsuppgift – att leda folket bort från FARao och till FAR. Bort från SLAV-tjänst till FRIHET. Allt som hänt tidigare är en utbildning för detta uppdrag.
Mose har haft en dramatisk barndom. Farao oroades över att Israels folk i Egypten blev fler och fler. När pojkarna växte upp kunde de bli farliga fightare mot Farao. Därför befaller han att tA BORT pojkarna och kasta dem i Nilen. Vilken smärta för föräldrarna! Moses föräldrar måste lyda. Men de gör en liten korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära och lägger Mose i den. Och sedan gungar Mose på Nilens vågor och skriker så in i vassen.
Men då kommer prinsessan. Hon hör och ser. Gossen räddas. Och blir adoptivbarn hos hennes kungliga höghet. I 40 år får Mose leka prins i Faros palats. Men han har tydligen god kontakt med sin judiska familj. Sett i backspegeln var tiden i Faraos palats en god utbildning för den som senare skulle leda befrielseförhandlingarna med Farao. Mose vet hur man hittar i palatset och hur man uppför sig där.
Men samtidigt är tiden i palatset en svår tid för den känslige Mose. Han får det problem som många adoptivbarn grubblar över. Vem är jag? Egyptier eller jude? Prins eller slav? Detta leder till en våldsam konflikt med egyptiska poliser. Mose reagerar på hur de misshandlar en jude. Det blir handgemäng. Mose slår till en polis så han dör. Mose måste fly från Egypten och hamnar i öknen. I fyrtio år vandrar han omkring där. Sett i backspegeln var tiden i öknen en god utbildning för den som senare skulle leda folket på vandring i fyrtio år genom många öknar.
Men där i öknen letar Gud rätt på Mose. Och inte bara på Mose. I vår tids öknar finns många kristna ungdomar som växt upp i kristen miljö, insupit ”kristna värderingar”, men inte lever i personlig relation med Gud. Man är kristen av bara farten men inte av erfarenheten. Det tänder inte till. Ingen brinnande buske som Mose såg. Ingen AHA-upplevelse som AbrAHAm fick. Det kristna livet är torrt som öknen. Men i öknen finns själasörjaren Mose: Han tar nu hand om dessa ungdomar och berättar om vad som väntar vid ett gudsmöte:
Gud möter Mose vid den brinnande busken. Gudsmötet blir FARLIGT. Mose stannar till i bävan och förundran. Mose dolde ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. Mose är inför den Helige.
Men SALIGT– denne Gud bryr sig. Han öppnar sitt hjärta för Mose. Mose får veta vad Gud ser och hör och känner. Och han kallar Mose att bli hans redskap i den stora befrielserörelsen (jämför det gudsmöte Jesaja fick, se Jes 6).
Mose reagerar på vad Gud säger. Har dåligt självförtroende. Vem är jag? Jag är ingen debattör. Kan inte svara på deras frågor. Jag är trög att tala och har en trög tunga. Duger inte. Sänd någon annan ... Mose, den förste protestanten.
Då får ”vem är jag?” träffa
JAG ÄR DEN JAG ÄR.
Gud presenterar sig för Mose. Guds namn är JAG ÄR. Det stavas med de fyra bokstäverna JHVH. Det uttalas aldrig Jehova eller Jahve. I Folkbibelns översättning står det HERREN (Obs! stora bokstäver).
Mose träffar JAG ÄR. Han vet vem han är. Och han vet vem vi är. Lyssna till hans ”DU ÄR-ord” och du börjar BE-gripa dig på dig själv. Där finns helande, läkedom, sårvård om du tar vara på vad JAG ÄR säger. Hans ord är liv för den som finner dem och läkedom för hela hans kropp (Ordspr 4:20-22).

Mose lär i 5 Mos 6:4-9 sitt folk en trosbekännelse. Bland Israels grannfolk fanns det många gudar. Grekerna hade det (se Apg 17:22 f). Mose är monoteist.
Hör, Israel HERREN vår Gud, HERREN är en …
Egentligen står det: Hör, Israel, HERREN (JHVH) - vår Gudar (elohim, obs pluralis) HERREN (JHVH)är en.
Herren är EN = den ende. Han är enheten, harmonin, den läkande närvaron för oss så splittrade, trasiga, ensamma människospillror.
Men det är tydligt att det bor ”pluralis” i ”vår gudar”. Gud själv säger: ”Låt OSS göra människor ...”(1 Mos 1:26). ”Låt OSS stiga ner för att se … (1 Mos 11:7). ”Vem skall jag sända och vem vill vara VÅR budbärare?” (Jes 6:8). Är det Fadern som talar till Sonen och Anden?
Mose fick leva länge i denna läkande närvaro. Det sista Mose säger efter ett långt livs erfarenhet i Guds närvaro står i 5 Mos 33:27:
En tillflykt är han, urtidens Gud,
och här nere råder hans eviga armar

Jag som varit präst på Åh Stiftsgård i 26 år umgicks nästan dagligen med Emanuel Vigelands altartavla om Fadern som skyndar mot sin smutsige slarver till pojk. En österländsk fader springer inte. Folk kommer till honom. Men vår himmelske Far skyndar. Han längtar efter sitt barn. Efter DIG! OSS!!!
Jag ser tårar i den stränge Faderns ansikte. Smärtans glädjetårar. Man kan bli så glad att man gråter. Jag ser i armvecket på Faderns högra arm en bild av den korsfäste Jesus. Jag ser hur Faderns vänstra arm kommer ovanifrån. Precis som den helige Ande. De två armarna tar emot den förlorade. Och längst upp finns änglarna. De kan inte låta bli att sjunga, sprudla och ropa halleluja i glädje …

Urtidens Gud är också nutidens Gud. Vår himmelske Fader sträcker ned mot oss sina två händer, Sonen och den helige Ande. Han gjorde det i dopet. Vi är döpta i Faderns och Sonen och den helige Andes namn.
Urtidens Gud är också nutidens Gud. Han möter oss i Mässan. Hans händer tar tag i oss, drar oss ur de hjulspår vi fastnat i och lyfter oss upp i sin fadersfamn. Där hör vi pulsslagen från hans fadershjärta: För dig! För dig!
Urtidens Gud är också nutidens Gud. Livet brusar, bråkar och stressar. Lyckan kommer och lyckan går. Men Far finns all tid – Endast i Gud må du ha din ro min själ. Han är vår tillflykt, vår refug. I Guds händer vad som än händer! Han tar tag ”i mina händer att saligt hem jag länder” (Sv Ps 277). Vi ber i kyrkans aftonbön:

I dina händer, Herre Gud, befaller jag nu min ande.
Du förlossar mig, Herre, du trofaste Gud.


Den andra personen vi möter idag är Paulus
  1. Paulus drar oss in i häpnad, förundran, tillbedjan
Läs och be-grunda Rom 11:33-36
O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar, hur ofattbara hans vägar! Vem har förstått Herrens sinne? Eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har gett honom något först så att han måste betala igen? Av honom, genom honom och till honom är allting. Hans är äran i evighet. Amen.
Om Mose var osäker och hade dåligt självförtroende var det tvärtom med Saulus. Han var duktig, intelligent, studiebegåvad, självsäker. Han spåddes en lysande framtid som professor vid universitet i Jerusalem. Hade han blivit det hade ingen idag känt till den ”kändisen”. Han var slagfärdig i debatten. Slog till motståndare med dräpande argument. En maktmänniska som gjorde folk rädda. Ja, han andades hot och mordlust (dålig andedräkt) mot Herrens lärjungar … lät fängsla dem och föra dem till Jerusalem. Men HERREN korsade hans planer …
Efter ”ljus-mötet” med Jesus (läs Apg 9:3 ff) häpnar han över vad Gud kan göra i en människas liv. Paulus, den störste av syndare (1 Tim 1:15), bara står där i lovsång och tillbedjan inför Gud. Han som andades hot och mordlust sprider nu en Kristi väldoft  (2 Kor 2:15). Han sjunger, tillber, förundras, häpnar …

Av honom – han är alltings ursprung och källa,
genom honom – allt består genom honom,
till honom är allting – han är livets mål och mening.
Honom tillhör äran i evigheter, amen.
Detta budskap vill han sprida. Han skriver (läs 2 Kor 13:13) till alla som läser detta:

Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek
och den helige Andes gemenskap vare med er alla.


Den tredje personen vi möter idag är Matteus, som drar oss in i JESUS-rörelsen …
  1. GÅ UT … GE UT … JAG ÄR är med er …
Läs och BE-grunda Matteus 28:16-20 i din Bibel.
Se dig själv bland de elva. De och du ser Jesus… ni tillber, förundras, häpnar …
Bredvid dig (kanske inne i dig) står tvivlaren. Tvivlaren stöts inte bort. Inne i gemenskapen kan det hända något. Tvivlaren slutar att vela åt två håll (= tvi-vel). Han börjar lyssna … och upptäcker att: alla dina ord är Ande och liv.
Himmelsk sprängkraft … lösning åt tankars låsningar … hjärtat börjar klappa med friska slag …. det spritter i armar och ben … upp till kamp … framåt marsch order:
"Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut."

Då händer det. Folk blir lärjungar. Och det blir folk av lärjungar!!! Från franskan har vi ordet ”elev”. Det betyder lyfta upp (jfr elevation, elevator). Det bor en lyftkraft i Bibelns ord. Det drar mig upp ur fördärvets grop. Vi möter vårt dops Gud. Vi kan inte låta bli att sjunga om vad vi varit med om (Sv Ps 359:5-6). Också du gnolar med …

Höj din röst i lovsång, ropa ut i fröjd: Jesus är min Herre, han gör allting nytt.
Pris ske dig, o Fader, pris ske dig, Guds Son. Pris ske dig, du Ande, i all evighet.

I gemensam sångarglädje
Bengt Pleijel 92+
som har mer godis att bjuda på i boken Sångpostillan, årg 2, sid 258 och på bibelskolan.com tryck här, och i Godisbutiken adress: bengtpleijel.blogspot.com



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriva ut