Inför 14:e söndagen efter Trefaldighet.

Kära pilgrim!

”Gud ditt folk är vandringsfolket” sjöng vi på Medmänniskans söndag i Åh kyrka. Kyrkan var full av medmänniskor. Pilgrimsrörelsen från hela Norden hade stannat till på sin vandring. Lovsången var stark. Kristusdoft kändes i luften (2 Kor 2:15). De som samlats måste tydligen ha personlig relation till dagens huvudperson (Kol 1:18). Och jag förmodar att du som läser detta gärna vill tituleras ”Kära pilgrim”.

Jag är inte engagerad i pilgrimsrörelsen. Men gillar idén. De kristna kallas ibland för Vägens folk. Vi är inte framme eller färdiga. Vi är på väg. Det finns mer att upptäcka och erfara. Vi är på vandring. Och skön är själarnas pilgrimsgång ...

Alla de böcker jag skrivit har som underrubrik ”en vandring genom ...”. Rusa inte fram genom livet, öva dig ibland i ”långsamhetens kultur”. Stanna till, begrunda, förundra, häpna. Öva dig i syskons inbördes tröstande, ta kontakt med dina himmelska vänner ... Så gör pilgrimer.

Att jag inte är engagerad i pilgrimsrörelsen beror på att benen säger nej. Med möda stavar jag mig fram 1 km varje dag. Men jag är duktig på att sitta. När jag satt i Åh kyrka i söndags bland pilgrimerna plockade jag fram en ”by heart psalm” :

Jag är en pilgrim 

som ibland blir trött på levnadsvägen.

Dock vill jag söka livets land, i

 bön och möda trägen ... (Sv Ps 546:4).

Eftersom jag hör till dem som levde förr i världen, kommer jag ihåg hur vi sjöng då vi hade 1937 års psalmbok:

Jag usle mask och vandringsman 

på tunga levnadsvägen,

jag söka vill mitt rätta land 

i bön och möda trägen” (273:4).

År 1983 tog Britt G Hallqvist hand om psalmen. Förmodligen skulle hon ut och meta och tog därför bort masken och placerade pilgrimen där.

Många blev glada. De tyckte inte om masken. Jag förstår inte det. Vilken masksyn har de egentligen? Masken är en duktig jordbruksarbetare. Luckrar upp den hårda jorden. Arbetar flitigt. Maskar maskar aldrig. För oss som arbetar med kyrkans underjordiska verksamhet är de goda föredömen (Jer 17:7-8, Jes 41:13-14).

På pilgrimsmässan i Åh kyrka lästes texterna på Nordens alla språk. En dam som satt framför mig fick läsa en av texterna på finska. När vi sedan i mässan fick ge varandra fridshälsning sa jag till henne den enda mening jag kan på finska: Rakastan sinua! Det lär betyda: Jag älskar dig! Hon blev glad. Är det inte underbart att man på medmänniskans söndag kan få gör en enda människa glad!

Annars är det inte alltid så lätt att vara människa. Att vara människa bland människor är ännu svårare. Ibland går det verkligt illa. Till och med i vår kära Svenska Kyrka och vår egen församling. Det finns en hemsk psalmvers om det:

Med undran och med löje 

ser världen hur hon (Kyrkan) slits

av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.

Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred

om Herrens frid på jorden, 

om Guds barmhärtighet.

Det är Sv Ps 57:3. Den har en underbar melodi. Men när jag får leda gudstjänsten ser jag till att den versen inte sjungs. Jag läser den ensam med allvarlig röst. Om man sjunger om splittring på en tjusig melodi kan man tro att splittring är bra.

På söndag – 14 efter Tref - är ämnet enheten i Kristus. Texterna vill hjälpa oss hitta lösning på splittringens låsningar. Jesaja bäddar ned i den gammaltestamentliga myllan (Jes 11:10-13) ett frö, som växer upp med detta budskap till oss: När kyrkans träd (av)faller och det bara blir en stubbe kvar, låter Gud ett livets skott skjuta fram ur stubben, en ros, som doftar salighet. Ja, när Jishaj - som förr hette Jesse, som fick en son som hette David, och som fick en ättling vid vår tideräknings början – ja, när denne ättling höjer baneret, händer det spännande saker: Vi går från krasch till krasch, så träda vi fram inför Gud på Sion ...

I episteln (Fil 2:1-5) berättar Paulus om din församling. Det är så mycket fint som finns där, säger han. Men plötsligt, någon gång, ibland, händer sådant som gör att det känns ruttet och luktar illa där. Eget beröm! Egotrippande! Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig. Många blir ledsna. Men Paulus ger ett recept på konfliktlösning. Gör V-tecknet säger han. Läs om det i Sångpostillan.

I evangeliet händer det som ibland händer i vår gemenskap: Sådant som är PINSAMT och SKRYTSAMT, TRÖTTSAMT och ENSAMT och som gör att vi skäms. Men om Jesus får ta hand om oss kan han förvandla allt detta till FRUKTSAMT. Han vet en hel del om återvinning, påstås det i Sångpostillan, sid 362-367. Har du inte boken och ändå är nyfiken så tryck här

Lösningen på splittringens problem uttrycker Olof Hartman i Sv Ps 62:6

En ångest går fram 

och ofreden rister i livsträdets stam.

Då kallar Guds Ande de kristna till bot

att bedja sig samman att världen må tro.

O lyft i vår söndrings och vilsenhets natt

försoningens kalk.

En god, nyttig och innehållsrik helg

önskar

Bengt Pleijel 86+