Inför
14:e söndagen efter Trefaldighet.
Kära pilgrim!
”Gud
ditt folk är vandringsfolket” sjöng vi på Medmänniskans söndag
i Åh kyrka. Kyrkan var full av medmänniskor. Pilgrimsrörelsen från
hela Norden hade stannat till på sin vandring. Lovsången var stark.
Kristusdoft kändes i luften (2
Kor 2:15).
De som samlats måste tydligen ha personlig relation till dagens
huvudperson (Kol
1:18). Och
jag förmodar att du som läser detta gärna vill tituleras ”Kära
pilgrim”.
Jag
är inte engagerad i pilgrimsrörelsen. Men gillar idén. De kristna
kallas ibland för Vägens
folk.
Vi är inte framme eller färdiga. Vi är på väg. Det finns mer att
upptäcka och erfara. Vi är på vandring. Och skön
är själarnas pilgrimsgång
...
Alla
de böcker jag skrivit har som underrubrik ”en vandring genom ...”.
Rusa inte fram genom livet, öva dig ibland i ”långsamhetens
kultur”. Stanna till, begrunda, förundra, häpna. Öva dig i
syskons inbördes tröstande, ta kontakt med dina himmelska vänner
... Så gör pilgrimer.
Att
jag inte är engagerad i pilgrimsrörelsen beror på att benen säger
nej. Med möda stavar jag mig fram 1 km varje dag. Men jag är duktig
på att sitta. När jag satt i Åh kyrka i söndags bland pilgrimerna
plockade jag fram en ”by heart psalm” :
Jag
är en pilgrim
som ibland blir trött på levnadsvägen.
Dock
vill jag söka livets land, i
bön och möda trägen ...
(Sv Ps 546:4).
Eftersom
jag hör till dem som levde förr i världen, kommer jag ihåg hur vi
sjöng då vi hade 1937 års psalmbok:
Jag
usle mask och vandringsman
på tunga levnadsvägen,
jag
söka vill mitt rätta land
i bön och möda trägen” (273:4).
År
1983 tog Britt G Hallqvist hand om psalmen. Förmodligen skulle hon
ut och meta och tog därför bort masken och placerade pilgrimen där.
Många
blev glada. De tyckte inte om masken. Jag förstår inte det. Vilken
masksyn har de egentligen? Masken är en duktig jordbruksarbetare.
Luckrar upp den hårda jorden. Arbetar flitigt. Maskar maskar aldrig.
För oss som arbetar med kyrkans underjordiska verksamhet är de
goda föredömen (Jer
17:7-8, Jes 41:13-14).
På
pilgrimsmässan i Åh kyrka lästes texterna på Nordens alla språk.
En dam som satt framför mig fick läsa en av texterna på finska.
När vi sedan i mässan fick ge varandra fridshälsning sa jag till
henne den enda mening jag kan på finska: Rakastan
sinua!
Det lär betyda: Jag älskar dig! Hon blev glad. Är det inte
underbart att man på medmänniskans söndag kan få gör en enda
människa glad!
Annars
är det inte alltid så lätt att vara människa. Att vara människa
bland människor är ännu svårare. Ibland går det verkligt illa.
Till och med i vår kära Svenska Kyrka och vår egen församling.
Det finns en hemsk psalmvers om det:
Med
undran och med löje
ser världen hur hon (Kyrkan)
slits
av
tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur
sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred
om
Herrens frid på jorden,
om Guds barmhärtighet.
Det
är Sv Ps 57:3. Den har en underbar melodi. Men när jag får leda
gudstjänsten ser jag till att den versen inte sjungs. Jag läser den
ensam med allvarlig röst. Om man sjunger om splittring på en tjusig
melodi kan man tro att splittring är bra.
På
söndag – 14 efter Tref - är ämnet enheten
i Kristus. Texterna
vill
hjälpa oss hitta lösning på splittringens låsningar. Jesaja
bäddar ned i den gammaltestamentliga myllan (Jes 11:10-13) ett frö,
som växer upp med detta budskap till oss: När kyrkans träd
(av)faller och det bara blir en stubbe kvar, låter Gud ett livets
skott skjuta fram ur stubben, en ros, som doftar salighet. Ja, när
Jishaj - som förr hette Jesse, som fick en son som hette David, och
som fick en ättling vid vår tideräknings början – ja, när
denne ättling höjer baneret, händer det spännande saker: Vi går
från krasch till krasch, så träda vi fram inför Gud på Sion ...
I
episteln (Fil
2:1-5)
berättar Paulus om din församling. Det är så mycket fint som
finns där, säger han. Men plötsligt, någon gång, ibland, händer sådant som gör att det känns ruttet och luktar illa där.
Eget beröm! Egotrippande! Alla tänker på sig, det är bara jag som
tänker på mig. Många blir ledsna. Men Paulus ger ett recept på
konfliktlösning. Gör V-tecknet säger han. Läs om det i Sångpostillan.
I
evangeliet händer det som ibland händer i vår gemenskap: Sådant
som är PINSAMT och SKRYTSAMT, TRÖTTSAMT och ENSAMT och som gör att
vi skäms. Men om Jesus får ta hand om oss kan han förvandla allt
detta till FRUKTSAMT. Han vet en hel del om återvinning, påstås
det i Sångpostillan, sid 362-367. Har du inte boken och ändå är
nyfiken så tryck här
Lösningen
på splittringens problem uttrycker Olof Hartman i Sv Ps 62:6
En
ångest går fram
och ofreden rister i livsträdets stam.
Då
kallar Guds Ande de kristna till bot
att
bedja sig samman att världen må tro.
O
lyft i vår söndrings och vilsenhets natt
försoningens kalk.
En
god, nyttig och innehållsrik helg
önskar
Bengt Pleijel 86+