Inför fjortonde söndagen efter Trefaldighet

För tio år sedan drabbades jag av en stroke, när jag var på vandring i Norge. Plötsligt hände det. Gubben blev liggande som ett annat fyllo i en dikesren. Jag tappade både röst och balans, och dessa har sedan aldrig återfunnits. Rösten blev rostig. Och balansen ... ja, vart tog du vägen?

För sjuttio år sedan gick jag på Högre allmänna Läroverket i Jönköping. Jönköpings symfoniorkester gav konserter i skolans aula på söndagskvällarna. Jag ställde upp som marskalk. Fick gulblått band över axeln. Uppgiften var att ta emot biljetterna, anvisa platserna och att vid konsertens slut lämna fram blommor till gästande artister. En gång fick jag göra det till Jussi Björling. När jag lämnade över blommorna och bugade mig djupt såg jag hans skor. De hade höga klackar och tjocka sulor. Den store Jussi, som var liten till växten, behövde en upphöjelse. Det berättas om den store Jussi, att han ofta kände sig liten inför de stora uppgifter han fick. När han skulle ge en koncert i det stora landet i väster, lär han ha bett: ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är ...”

Jag beundrade Jussi mycket. När jag var ensam i badrummet försökte jag imitera honom. ”Till havs, till havs ....”, ”Land, du välsignade ...” Jag lyckades rätt bra med det. Den enväldige domaren (som var jag), sa att det inte gick att höra om det var jag eller Jussi som sjöng.

Men nu är rösten rostig. Jag sjunger som en kråka, ser illa, hör illa, går illa. Och missmodet över detta skulle vara förkrossande om inte mirakler kunde inträffa också i vår tid. Evighetens vår blommar. Undrens tid är ej förbi (se Sv Ps 40:6). Vad har hänt? Jo, de sista veckorna droppade det in massor av brev och försändelser som berättade om hur människor i hela landet uppskattade just min RÖST. De skapade en egen mailadress åt mig som hette din.rost. Och jag rimmade: Röst – bröst – tröst .... och jag skaldade och jag gnolade. Och luktade på blommor och kände mig så lycklig ...

Men så kom måndagen den 15 september. Solen gick i moln. Alla blev plösligt så tysta, talade dämpat och undrande med varandra. Skakningar i samhälle. Vad är det som sker i det som sker? Det blev höst. Ingen tröst. Land du välsignade for till havs, till havs. Kyrkans skepp i gungning. Och regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot Moder Svea. Vad ska nu hända ...?

På söndag är det den fjortonde söndagen efter Trefaldighet. Budskapet är ENHETEN I KRISTUS. Texten kommer från Johannes 17:18-23. Jesus tar oss där med på helig mark. När du går in där, märker du att händelserna där landar här i vårt nu.

I Jerusalem smider man onda planer mot Jesus. Bort med honom har man ropat. Omkring Jesus råder frid, stillhet och glädje. Vi hör hur Jesus och hans lärjungar sjunger ”lovsången”. Det är psaltarpsalmerna 113-118. Bland annat dessa ord:

Man ger mig hårda stötar för att få mig på fall.

Men HERREN hjälper mig.

HERREN är min starkhet och min lovsång,

han blev min frälsning (Psalt 118:13-14)

Det är precis som dessa texter var skräddarsydda för oss just nu. Oron finns här. Motståndet mot Jesus finns här. Bort med honom! Men Jesus drar oss in i sin gemenskap, in i stillheten, in i kraftcentrat, in på helig mark. Vi hör hur Jesus ber. Han ber just nu för oss. Hans bön öppnar nya möjligheter.

Du har gått till Fadern, står inför hans tron

Ser ditt folk i kärlek, beder för dem nu. 

(Sv Ps 359:3).

Det händer något djupt med oss när vi följer med Jesus in i hans böneliv. Vi får öppnade ögon. Vi ser hur vi snurrat runt i vår egen bubbla. Ensamma bland många. Vi upptäcker hur vi de gångna veckorna bara bekänt de andras synder. Jesus talade en gång om hur vi upptäckte småflisorna i andras ögon, men inte bjälkarna i våra egna. Vi talar gärna om hur dåliga andra är, men själva är vi så bra. I flera veckor har TV och andra media lurat oss att se så snett. Och resultatet blir att det blir murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann (Sv Ps 289:3). Högervridna mot vänstervridna. Och vänstervridna mot högervridna. Och mellan dem finns du och jag, som bara är lite vridna.

Så är det i samhället.

Och så är det i kyrkan:

Med undran och med löje, ser världen hur hon slits

av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.

Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred

om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.

(Sv.Ps 57:3).

Paulus ställer en gång två frågor till oss: 1.Varför dömer du din broder? 2. Varför föraktar du din broder? (Rom 14:10).

Vad svarar du på det? Paulus ser hur vi har satt oss på fel stol - på domstolen. Där sitter vi och dömer och bedömer och fördömer. Det är som den käre Paulus nu vill stoppa till munnen på oss. Gud har inte utnämnt oss till domare. Det är vi för dumma till. Vi har inte sakkunskap och inlevelse och missar ofta målet.

Därför plockar Paulus ned oss från domarsätet. Där skall Herren sitta. Det är viktigt. Han är Kyrkans huvud. Om vi inte räknar med honom blir det huvudlösa beslut i kyrkan.

En gång skall vi få göra räkenskap för våra liv. Gud räknar med oss. Han slår vakt om vårt människovärde. Ett djur som bär sig illa åt, ställer man inte till ansvar. Men en människa är så mycket mer än ett djur. En människa har ansvar. När man tar ifrån någon hennes ansvar, tar man ifrån henne hennes människovärde. Därför slår yttersta domen vakt om vårt människovärde. Och varje gång jag bekänner min synd, slår jag vakt om mitt människovärde. Jag reser mig ur min förnedring och hävdar mitt människovärde.

Ute i världen kan man tala mycket om synd (helst andras synd). I kyrkan har vi fått den unika möjligheten att berätta för alla om hur man blir av med synden!

Jesus har tagit de yttersta konsekvenserna av vår synd. Det skedde på Golgata. Allt det vidriga och hemska som synden hade med sig lades på offerlammet. Se Guds lamm som tar bort världens synd (Joh 1:29). Vid korset bekänner vi vår synd. Jesus bär bort allt det som smutsat ned och gjort oss omänskliga. När vi blivit överraskade av denna kärlek, vill vi gärna överraska andra med den. Vi ser varje människa med Jesu möjligheter. Vad kan inte hända om Jesus kommer in den människas liv. Ett möjligt helgon!!

Korset kan ibland avbildas med tvärbjälken ovanpå den lodräta bjälken som ett T.

Se vad som händer med KRISEN, som du har, när segerkorset kommer in där:

KRISTEN

Du är inte ensam. Jesus du är med oss genom liv och död. Nu mitt hjärta brinner av din kärleks glöd (Sv Ps 359:4). Jesus gå in i krisen och drar oss in i ett liv med nya möjligheter.

I Sverige gladde sig många på valdagen över min RÖST. I himlen blir miljarder änglar glada över var och en som ber (se Lukas 15:10).

Ack Herre, Jesus, hör min RÖST, Gör dig ett tempel i mitt BRÖST

Uti mitt hjärta bliv och bo så har jag TRÖST och evig ro (Sv. ps 125:13).

Med varm TRÖST- hälsning

Bengt Pleijel 87+

AVSTRESSNINGSPLATSER:

1. Dagens text från Johannes 17:18-13 - SÅNGPOSTILLAN, årgång 3, fjortonde söndagen efter Trefaldighet, sid 388. Finns även på bibelskolan.com. Tryck här

2. Skräpfolk blir kyrkans folk, se bibelskolam.com / Bengts återvändsgränd, nyfikenvandring 50, tryck här.

3. Bloggen HIMMELSKT SÖNDAGSGODIS inte bara för de snälla barnen, som utkommer inför varje söndag om Gud vill, orken orkar och datorn inte gått sönder. Sprid ryktet om denna blogg. Den finns på adress bengtpleijel.blogspot.se eller på facebook.