Inför andra söndagen i Advent.

När detta skrivs är det måndagen efter kyrkans Nyårsdag. Jag fick då vara med om två härliga gudstjänster. Den första med trumpeter, procession, hosiannarop och glada körsångare. Prästen berättade levande om åsnan som bar in Jesus i Jerusalem. Han gjorde det så bra att vi alla kände oss som åsnor som blivit lösta från bindningar och fått uppdraget att bära ut Jesus i vår vardag. Jag förstod att prästen fått HIMMELSKT SÖNDAGSGODIS. Jag som också fått det, kände igen smaken ...

Den andra gudstjänsten var från Burås i Göteborg, som jag spelat in från TV och såg när jag kom hem. Jag kände igen prästen. Han liknade väldigt mycket en konfirmand som jag en gång haft på Åh. Mats heter han. Det var en frisk och härlig gudstjänst. Folk såg glada ut. Deras ögon var fyllda av glädje. Jag undrade vad de sett för att få sånt ljus (Sv Ps 154:3). Prästen tyckte att vi borde upptäcka vad julen verkligen innebar och vad det kan betyda för oss att Jesus kom till vår värld och föddes i Betlehem. Jag tog till mig hans ord.

I båda gudstjänsterna såg jag många bekanta och gamla vänner. En del var mina konfirmander som jag haft på Åh. I Burås såg jag inte bara prästen och f.d. konfirmanden Mats. Jag fick också se ryggtavlan av Karin (något som hon själv aldrig får se). Hon var en gång speltant på Åh. Nu är hon körviftare i Burås. Jag blev så glad över att jag i söndags också träffade f.d. konfirmanden Staffan. Han kom fram och presenterade sig. Och sa sitt namn. Man ska inte fråga en pensionär ”känner du igen mig?” Han kanske har sin ”stygga dag”,  och svarar: ”Hur tror du att jag kan känna igen ett sånt alldagligt utseende”? Själv känner jag igen alla människor jag träffat och kan också namnen på dem. Att det är så har jag lärt mig av en bok som hette Innersidan. Där stod det att vetenskapen säger att man inte glömt något man sett eller varit med om. Allt är registrerat i ”minnoteket”. Problemet är bara att man har lite svårt att komma ihåg det. Det kan ta upp till 67 sekunder för hjärnans ”hårdisk” att koppla ihop utseende och namn.

Nu ser jag fram mot nästa söndag, då vi får tända andra adventsljuset. Jag läser igenom texterna och ser många spännande saker vi ska få upptäcka.

Vi möter den gamle Jeremia. (se GT-texten från Jer. 33:14-16). Han firar i år sin tvåtusensexhundrasextionde födelsedag. Tänk vad äldre herrar har mycket klokt att säga! Han talar mycket uppmuntrande om hur Herren skall uppfylla sitt löfte om att ett ”rättfärdigt skott skall växa ur Davids stam”. Upptäckte du trösten? Israels folk liknas ju ibland vid ett träd, (jfr vinträdet i Joh 15, som talar om oss kristna tillsammans). Men trädet faller - folket avfaller, och kvar blir bara en liten stubbe (jfr Jesaja 6:13). Men när allt verkar kört, händer det något med stubben. Man ser ett skott som skjuter upp (Jes 11:1). Det växer. Det slår ut som en ros. På juldagen känner vi en doft av salighet (Sv Ps 113). Det är inte kört, när det är kört! Eller som vår gamle vän från 1500- talet, han som hette Martin i förnamn, brukade säga: ”när vi står vi slutet av våra möjligheter, så står Gud vid början av sina”. 

När vi läser episteltexten, möter vi en som kan både trösta, lära, förmana och varna oss, (Hebr 10:32-39). Mitt i den texten kommer uppmaningen: Giv inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Lönen blir alltså större och livet blir rikare om vi inte ger upp vår frimodighet. Motsatsen till fri-modig-het är ”bunden-feg-kall”.

Jesus vill göra dig fri från låsningar och göra dig modig och djärv, brinnande het av hans kärlek.

I evangelietexten får vi höra en predikan av Jesus. Den är på bara 13 ord: Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet. En så kort predikan har jag aldrig lyckats hålla. Den 20 oktober predikade jag i Johannebergs kyrka i Göteborg. Dit hade också församlingen från Burås kommit. Jag höll en maratonpredikan där – 42 minuter. Alla somnade. Jag tycker inte att det är svårt om folk somnar när jag predikar. Det står ju i en sång: När jag vilar, verkar Jesus i mig. Om alla somnar blir det garanterat väckelse, när jag säger Amen. Men om Jesu korta predikan på 13 ord går det att säga mycket. Se sångpostillan 2 Advent, årg 3. Tryck här, så hamnar du där.

Varje söndag har också en psaltarpsalm. Andra söndagen i Advent är det Psaltaren 85:9-14. I mitten av den psalmen blixtrar de orden fram:

Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Enligt Folkbibeln blir mötet mycket innerligare: Nåd och sanning skall där mötas, rättfärdighet och frid kyssas. Den som sett filmen Babettes gästabud, kommer ihåg hur generalen (som spelas av Jarl Kulle) citerar de orden i sitt tacktal vid gästabudet. De första kristna hälsade varandra med en helig kyss vid gudstjänsten (se Rom 16:16,1 Kor 16:20, 2 Kor 13:12, 1 Tess 5:26, 1 Petr 5:14). Kyssen uttryckte vänskap, tillgivenhet, samhörighet, respekt. Man kysste varandra inte på munnen utan på handen, kinden, pannan.

Frågan till oss är: Hur hittar vi en sådan vänskap och tillgivenhet? Och hur visar vi varandra den?

Detta leder mig över till att rekommendera en julklappsbok, skriven av min son Erik Pleijel. Av sin far har han tydligen ärvt skrivklådans gåva. Boken heter NAVIGATION I MÅNGFALDEN.

Vi får följa med Erik i omtumlande upplevelser under hans 20 år i internationell tjänst, och där han får oss att tänka över hur vi kan leva tillsammans i denna ”mång-faldiga” värld. En recension säger att det är en spännande och insiktsfull bok. Den innehåller många tankar som kan vara till hjälp även för den rika världens välpolerade vanor.

Tryck här så hittar du mer information om boken.

Med önskan om spännande upptäckter och säker navigation

under detta nya kyrkoår

Bengt Pleijel 86+