Inför femte söndagen efter Trettondedagen

Temat är SÅDD OCH SKÖRD.

De som är från landet vet mycket om detta. Vi andra har lärt oss det på TV. Men skruvar vi tillbaka vår egen tidsmaskin upptäcker många att det flyter bondeblod i ådrorna. Jag själv är stolt över min farfars farfar, bonden Sven Månsson från Bästhult i Barkeryd (1765-1841). Han visste mycket om sådd och skörd. Han hade två musikaliska söner: min farfars far Anders Svensson och min farfars farbror Jonas Svensson. De kunde sjunga om sin far:

Far min han sådde, han sådde si så här

och sedan så hvila han armen.

Han stampa med sin fot.

Han klappa med sin hand ...

Ja, så gjorde man i början på 1800-talet då man sådde. Anders och Jonas kunde också berätta om att far min var ”gladelig” över sitt arbete. Det gick som en dans, sa de. Han var ”gladelig” att så säden och ännu mera ”gladelig” att få skörda. Han häpnade över det han fick i sin hand. Han kunde inte nog uttrycka hur underbart det var. Min farfars farfar var mycket generös. Han ville inte behålla skörden för sig själv. ”Jag låter det stå för en annan”, sa han.

Så kan jag berätta att de två musikaliska sönerna tog värvning vid Smålands husarregemente och blev stabstrumpetare där. Som soldater på den tiden fick de nya namn. Eftersom de var vid musiken, bestämde översten att min farfars far Anders Svensson skulle heta Pleijel, efter Ignaz Joseph Pleyel, Haydns främste lärjunge och känd tonsättare på den tiden. Brodern Jonas fick namnet Mozart. Det lär ha funnits en musiker vid den tiden som hette så...

Om sådd och skörd talas det mycket i Bibeln. Jesus berättar om fyrahanda sädesåker i Lukas 8:3 ff. Och Paulus talar om att det vi sår skall vi också skörda. När skörden var inbärgad blev det fest. En av de stora festerna var Lövhyddohögtiden på hösten, den gladaste festen under året. Man byggde lövhyddor och bodde i dem. Man öste vatten med fröjd ur frälsningens källor och glädjen från Jerusalem hördes vida omkring, berättas det om Lövhyddofesten på Nehemjas tid (läs Nehemja 8:13-18). I lövhyddorna umgicks man med gamla Testamentets stora gestalter: Mose, Elia m. fl. Deras närvaro var så levande. Man samtalade med dem bl.a. om den tid då Messias skulle komma. Och när Petrus såg Mose och Elia tillsammans med Jesus på förklaringsberget, förstod Petrus att Messias tid var inne. Därför ville Petrus bygga lövhyddor åt dem.

De flesta av oss är inte jordbrukare. Man alla är vi kallade att bli ORDBRUKARE. Precis som bonden plöjer och harvar och sår i jorden så arbetar en ordbrukare med ordet. Han läser, forskar, be-grundar, prövar. Och hittar skatter och bortgömda och bortglömda rikedomar (Jes 53:3).

På femte söndagen efter Trettondedagen får vi höra Jesus tala om sådd och skörd. Men varför verkar han så allvarlig? Han säger sådant som får oss att stanna och tänka till. Han påminner oss om vårt ansvar – det vi sår skall vi också få skörda. Jag måste fråga mig själv: Vad sår jag?

Man kan bli bedragen, grundlurad. Därför ser Jesus på oss med stor kärlek. Vi hör hur han nästan gråter fram sitt budskap. Han får frågan ”är det bara några få som blir räddade?” Det är ju den frågan vi ofta ställer – hur går det för hottentotter som aldrig fått höra evangeliet? Hur går det för svenska barn som aldrig fått veta något om en Gud som haver barnen kär? Eller hur går det för människor som aldrig hört om att Jesus är ett tröstrikt namn?

Vad svarar du på det, Jesus? Jesus svarar inte med statistik. Han tycks inte vara intresserad av sånt. Men Han ger som vanligt ett svar, där vi måste tänka till. Kämpa för att komma in genom den trånga porten, säger han.

Här ser vi hur Jesus står bredvid korset. Han öppnar armarna mot oss och säger: Kom till mig! Vi ser hur korset har en öppning. Jesus har genom korset öppnat pärleporten så att du och jag kan komma in. Men porten är trång! Varför? Den trånga porten har ett underbart budskap. Den säger till de höga apostlarna och till oss: Vänd om och bli som barn (Matt 18:3). Bara barn kommer genom den trånga porten. Vill Jesus säga att också de frälsta behöver bli frälsta?

Det som hindrar oss är två ting:

1. Vår SYNDIGHET.

Den får du inte ta med dig till himlen. Synd, smuts och skräp förvandlar himlen till ett helvete och förpestar doften av salighet. Försöker du ta sopsäcken med dig dit fastnar både du och sopsäcken i den trånga porten. Janne Josefsson kan avslöja syndsopor. Jesus Josefsson är den ende som kan ta bort dem (se Joh 1:29. Men han kan inte ta bort dem om du inte ger dem till honom. Därför bekänn! Och upptäck vad han gör sedan han tagit bort synden, (se Joh 1:33).

2. Vår STÖDDIGHET.

Det går inte att komma igenom den trånga porten med medaljsäckar i bagaget. Tar du dem med dig släpper du in de tröttsamma demonerna Jämförelse och Avund. Du har fått alldeles nog av dem på jorden. Paulus ger oss ett fint råd med det som för oss är en vinning: Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom (Fil 3:8-9). När man kommer in i himlen kläs alla i vita fotsida kläder och allas ögon strålar av glädje därför att de fäster sina ögon på Jesus och alla (även du) sjunger himmelskt!

Jag har läst i en bok som jag själv skrivit (Älska Sverige tillbaka till Gud) att när det blir en paus i lovsången inför Guds tron, ordnar man med en skönhetstävlan. Resultatet blir: Alla är vackrast!

Poängen med ordet om den trånga porten är att när vi fått se och erfara det rika livet på andra sidan korsets trånga port vill vi gärna göra allt för att andra skall få erfara det.

Det är en allvarlig text som vi läser i Lukas 13:22-30. Allvarlig - men också rik och fylld av tröst och glädje. Den väntar nu på att du, käre ordbrukare, skall gräva fram och upptäcka skatterna i den. Du gör det med att slå upp sid 105 i Sångpostillan, årg 3. Eller tryck här så hamnar du där.

Jag gläder mig med dig över de välsignelser som du nu skall få!

Bengt Pleijel 87+

PS!

Korset är snidat av Anders O. Johansson i Broby. Han är kyrkoherde där och har liksom jag varit präst i Fjällbacka. Han är duktig på allt möjligt. Han har i Broby tagit initiativ till verkstaden AlltMöjligt. Den är en mötesplats för dem som hamnat utanför arbetsmarknaden (se AlltMöjligt-verkstaden på Google). Anders har en hustru som heter Maggan, en fin och god och ”underbra” kvinna. Åtminstone var hon det för 15 år sedan då jag träffade henne. Men folk blir ju bara bättre och bättre... Hon har blivit nominerad som Lunds stifts nästa biskopsfru. Vi får vänta på vad man i vår säger om det i Lunds stift. Det kanske våras för kyrkan!