Inför tredje söndagen i Advent

Bana väg för Herren

är temat för tredje söndagen i Advent. Vi kallas och anställs idag som vägarbetare. I Sv Ps 103:1 sjunger vi ”Bereden väg för Herren”. Verbet står i pluralis. Många behövs. Herren vill OSS!

   Att vara vägarbetare kan vara jobbigt, stressigt, farligt. Trafiken kör hårt. Människor vi möter på Vägen är ofta underbara. Men ibland också underliga, knepiga, svårbegripliga, skapar svårigheter. Vägarbetare behöver vägledning, uppmuntran och hjälp att bli ”riktigt kloka”. För uppdraget är stort. Herren berättar om det. I dagens Psaltarpsalm 146 citerar vi verserna 6c - 9.

Herren sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd. 

Herren befriar de fångna, Herren öppnar blinda ögon, 

Herren rätar krökta ryggar, Herren älskar de trogna, 

Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor 

men korsar de ondas planer.

Sådan är Han. Detta vill Han. Vad djärv Han är! Han vågar kalla oss till med- och bedarbetare.
Han vill DIG! Vill du HONOM?

Jesaja 29:17-21 tar oss med på studieresa till Libanon.

Snart, om en liten tid, skall Libanon bli till en trädgård och trädgårdar räknas som skog. Den dagen skall de döva höra när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se, fria från dunkel och mörker. De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren, de fattigaste jubla över Israels Helige. Ty då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa, utplånade alla som hade ont i sinnet, de som anklagade oskyldiga inför domstolen, snärjde dem som förde rättvisans talan och med lögner fällde den som var utan skuld.

Vägarbetare behöver utbildning. De behöver komma samman. Få ta emot uppmuntran. Dela erfarenheter. Man kan ÅH-ka till en stiftsgård. Eller – som idag – med Jesaja som guide, ta medarbetarlaget med på ett charterplan till Libanon, det vackra landet norr om Israel. Libanon betyder vit. De snövita bergen har gett namn åt landet. Nedanför bergen finns vackra skogar och doftande trädgårdar. Säger de som vet.

Här kan vi få del av rika erfarenheter. Människor där vet mycket om trädgårdsodling. De kan berätta om vinstockens budskap till oss om ett rikt liv (Läs Joh 15). Vi behöver växtplatser, grönområden i vårt andliga liv för att Ordet skall rota sig, växa, blomma, dofta (2 Kor 2:14) och ge frukt.

Vi behöver också rustas för att klara de prövningar och kriser och det motstånd, som ligger och väntar på oss. Folk i Libanon har mycket att säga oss om det. Landet har genom åren fått lida mycket. Främmande härar ockuperar landet. Jesaja berättar om hänsynslösa tyranner med ont i sinnet. De anklagar och dömer och snärjer och förtrycker. Det vackra landet lider.

Men det är inte kört! Snart, om en liten tid … skriver Jesaja. Då ska det hända! Vad då? Krasch och undergång? Hela världen skakar sönder? Ja, det kommer stora skakningar över världen. Men detta är, skriver Paulus, födslovåndor (Rom 8:22). Allt nytt liv födes fram under smärta. Vägarbetare behöver lära sig ta hand om ”nyfödingar” och lära sig andlig krigföring, klä sig i ljusets vapenrustning, samla kraftord i hjärtat m.m. Andlig förnyelse ger ofta först kamp, prövningar, motstånd. Vi går ju från krasch till krasch.

Men sedan, snart, om en liten tid… Då ska det hända det som Jesaja skriver: ”döva hör, blinda ser, förtryckta får räta på sig, fattiga får jubla…”

Detta budskap tröstar en fängelsekund i Macharious fängelse. Se dagens evangelium. Om det tröstar honom kan det också trösta oss. Vi kommer ihåg budskapet från förra söndagen: När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig. Människosonen skall komma på ett moln med makt och stor härlighet (Lukas 21).

Vi börjar förstå att vi nu är inne i den stora förberedelsetiden. Vi behöver komma samman för att kunna arbeta samman. ”Vår egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förströdda. Men med oss står den rätte man, vi stå av honom stödda”. Undrar du vem det kan vara hittar du svaret i Sv Ps 237:2.

1 Korinthierbrevet 4:1-5 berättar om hur vägarbetare tränas och fostras.

Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig. Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.

Vad är ”en vägarbetare”? Paulus svarar: Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. Begrunda den yrkesbeskrivningen. Tillåt dig att häpna! Vilket förtroende Herren ger oss vägarbetare! Vi får förvalta himmelska hemligheter. Och vi får uppdraget att berätta, skvallra, förmedla... Vi kan inte låta bli att berätta om allt det vi har sett och hört (Apg 4:20 NU-Bibeln).

Men stopp! Se opp! När vi blir uppslukade av det stora uppdraget smyger sig en ful figur in bland oss och vill uppsluka oss. Gissa vem. Vi luras in i jämförelser och avund, vi bedömer och fördömer. Paulus tycks ha fått sådana problem. Jesu första lärjungar fick det. De grälade om vem som var störst, bäst och vackrast! Det hände omedelbart efter deras första nattvardsgång (Lukas 22:14-24). De första lärjungarna behövde tränas och fostras. Deras efterföljare i vår tid (vi!) behöver det ännu mer.

Men Paulus skriver ju om beröm. Vi längtar alla efter uppskattning, erkänsla, lite beröm då och då. Slösa det på människor omkring dig. Och faktiskt, profeten Jeremia uppmanar dig att berömma dig själv! Hör och häpna: Den som vill berömma sig han må berömma sig av att han har förstånd till att känna mig: att jag är Herren, som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty till sådana har jag behag, säger Herren (Jeremia 9:24). Tänker vi så, kan det hända att var och en får sitt beröm från Gud, säger Paulus.

Matteus 11:2-11 säger att vägarbetare hittar vägen till Jesus.

Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” 

Så börjar dagens evangelium. Vi vägarbetare får nu göra ett besök hos fängelsekunden Johannes Sakariasson. Vi hittar honom i en fångelsehåla i Machairous fånganstalt. Han hade hamnat där därför att han vågade gå till rätta med kung Herodes Antipas och sagt: ”Du lever i synd. Du lever sambo med din brors hustru” Det ville kungen inte höra och kastar honom därför i fängelse. Efter en tid förkortade Herodes både kroppslängd och livslängd för Johannes.

Johannes fick tydligen ta emot besök i fängelset. Några av hans egna lärjungar var där. Ryktet om vad Jesus sa och gjorde hade nått Johannes. Han skickade dem till Jesus med frågan vi läste.

Vill du veta vad som hände, läs fortsättningen av denna text i din egen bibel, Matteus 11:2-11.

Jag ger dig några grubbelfrågor att fundera över. Den predikan du får höra i din församling ger kanske svar. Du kan också söka i Sångpostillan. Den brukar ibland ha vissa kloka tankar. Men grubbla först själv.

1. Frågar Johannes därför att han tvivlar och vill ha svar? Eller skickar han sina lärjungar till Jesus därför att han ville att deras tro skulle grundas på att de skall få personlig kontakt med Jesus (Psalt 25:14!), och inte tro därför att någon annan sagt det?
2. Jesus undrar om ditt stora intresse är vad som sker i kungapalatsen, nobelmiddagar, modeuppvisningar? Längtar du efter att bli kändis, idol, få nobelpris? Vad svarar du?
3. Vem är minst i himmelriket?
4. Vad kan en personlig relation med Jesus betyda för ditt uppdrag som vägarbetare?

Vägarbetarnas fackförbund

hittar vi i döpelseförbundet. Vi är döpta för att leva ett rikt liv med Jesus och med varandra. I detta vägarbetarnas fackförbund får vi leva i personlig kontakt med vår arbetsgivare och få daglig omsorg från honom (Psalt 25:14-15).

Det finns olika uppgifter för vägarbetarna. En del får undervisa andra om kompass och karta och hjälpa folk att hitta Vägen. De får ta hand om trötta eftersläntrare och dra upp dikesramlare. De kallas präster. Till sådan vigdes jag den 14 december 1952. Det innebär att jag den 14 december 2017 fyller 65 år. Är det inte i den åldern man går i pension. Men vad gör man om man fortfarande är passionerad? Visserligen kommer ålderskrämporna smygande alltmer – jag ser illa, går illa, hör illa. Men hjärtat klappar fortfarande friska slag 23 timmar om dygnet. En timma bråkar det. Men då skjuter jag en liten nitroglycerinbomb-tablett till hjärtat, så blir det lite lugnare. Alfred Nobel använde nitroglycerin för att skapa krut som dödar. Det kan idag användas för ge liv åt trötta och tröttsamma äldre herrar, och förvandla dem till krutgubbar. Som kan baka himmelskt söndagsgodis.

Men inför julen tar jag en liten paus i skrivandet. Och återkommer om det finns ett liv på andra sidan jul. Jag hänvisar till vad jag fordom har skrivit i Sångpostillan årg 1. Predikovandringarna finns också på www.bibelskolan.com. Där hittar du alla juldagarnas predikningar. Om du rullar ned första sidan kommer du till Himmelskt söndagsgodis. En julhälsning från mig finns på TV16 tryck här

Jag önskar dig en rik helg och många kärleksöverraskningar vid Betlehems krubba!

Bengt Pleijel 65+ och 90+