Inför
3 söndagen efter Trettondedag Jul
Ibland
suckar vi med suckianer och jämrar med jämmerlika. Gör vi det
behöver vi få träffa kung David. Han hjälper oss att tala strängt
till oss själva. Sitt inte där och sucka utan Lova
Herren min själ.... (Psalt
103).
Men
David kunde också uttrycka nöd, smärta, ångest. Min
Gud, min Gud, varför har du övergivit mig... (Psalt
22:2 som Jesus sedan ropade på korset). Vi behöver sånger, böner,
ord som hjälper oss uttrycka vår nöd. Sånger i moll. Kyrie
eleison.
Herre, förbarma dig. Har du Gud hjärta för de arma, de små, de
ensamma, de ledsna?
Allt
detta hittar vi i den fantastiska sångbok som heter Psaltaren. Där
får vi hjälp att uttrycka glädje, tacksamhet, sorg besvikelse...
Där möter vi de frågor till Gud vi själva ibland ställer: Varför
har du övergivit oss? Varför sover du? Hur länge dröjer du? Vi
hör de fattigas rop, de ensammas rop - tårar, fröjderop – ja,
allt finns där.
På
söndag får vi möta en stor man med stort inflytande (Joh 4:46-54).
Han var förvaltare i kungens tjänst. Men nu hade hans pojke blivit
sjuk, svårt sjuk. Den store mannen kände sig liten, hjälplös,
förtvivlad. Han ropade på hjälp. Men ingen hjälp fanns att få.
Kungens hovlivmedicus lyckades inte bota honom. Kafarnaums
vårdcentral inte heller. Ingen!
Jo,
det fanns en man som hette Jesus. Johanna, mannens fru hade träffat
honom (Lukas 8:3). Och mannen lydde sin fru och gav sig ut att söka
efter Jesus. På söndag tar evangelisten Johannes oss med på hans
långa vandring i sökandet efter Jesus. Vi får se hur Jesus inte
bara botar pojkens kropp utan också pappans själ. Pappan –
sökaren – kommer till tro och växer och mognar i tro. Hans tro
påverkar hela hans familj.
När
vi följer med på den vandringen kan vi få se hur vi själva får
växa, mogna och ta emot läkedom, kraft och ny klarsyn. Du startar
vandringen på sid 91 i Sångpostillan årg 3. Eller tryck här
så hamnar du där. Men läs långsamt. Tänk efter! Begrunda! Du
finns med i texten. Och Jesus finns också där. Ni två får möta
varandra.
JESUS
SKAPAR TRO.
Det
är söndagens tema. Jesus kan skapa tro, förnya vår tro, fördjupa
vår tro. Men han kan inte göra det om vi inte håller oss nära
honom. Följ
mig!
sa han till sina första lärjungar. De lyder Jesus. De vandrar med
honom. De lyssnar till honom. De ser vad han gör. De satsar några
år av sitt liv på EXPERIMENTET JESUS. Ibland är de hänförda.
Ibland tvivlar de. Efter tre års vandring med Jesus frågar han
efter deras tro.
Petrus
svarar: Du
är Messias, den levande Gudens Son
(Matt 16:16)
Tomas
svarar: Min
Herre och min Gud!
(Joh 20:28)
Johannes
svarar: Vi
såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern
(Joh 1:14).
Gör
som de. Pröva! Experimentera! Då
kommer du att upptäcka att tro inte är en tyngd, som pressar dig
nedåt - Måste jag tro detta? Tron är en kraft som bär. Den är en
lättad och en djup utandning, Man får ett nytt centrum i sitt liv, en
ny förankring och får säga som Paulus: Jag
vet vem jag tror på
(2 Tim 2:1).
Nu vill jag berätta om några som hittade tron trots allt och blev mörkerseende.
1. KUNGEN SOM KRASCHADE.
Kungen var David. Han berättar om hur Herren, den gode Herden, leder honom djupare och djupare in i den personliga relationen. I Psaltaren 23 talar han först om herden som ”han”. Han låter mig vila ... han för mig till vatten ... han vederkvicker ... han leder ... David hittade ett underbart liv med Herren.
Men plötsligt förvandlades allt. David hamnade i dödsskuggans dal. Allt bara svartnar för honom - nattsvart kris, mörkaste mörker... Var är du Gud? Varför står du så långt borta och döljer dig, Gud?
Då händer det något. Gud vill fördjupa Davids tro. Han leder honom bort från myskristendomens gröna ängar och leder honom in detta mörker. Men mörkret är inte mörkt för Gud (Psalt 139;12) I mörkret ser Gud David, en hand sträcks ut mot honom. David förstår: DU ÄR MED MIG!
Och så förvandlas alla dessa han, han, han, till du, du, du: Du är med mig. Du tröstar... du dukar... du smörjer... du låter min bägare... David har hittat den personliga relationen med Herren. Denna tro bar honom genom den mörknande framtid. Han berättar för oss hur viktigt och hur spännande och rik denna erfarenhet är också för oss. Han skriver detta till oss: Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom, sitt förbund gör han känt för dem. Mina ögon ser alltid upp till Herren, ty han drar mina fötter ur nätet (Psalt 25:14-15).
2. PRÄSTER SOM FICK LÄRA SIG ATT TRO PÅ DET DE SJÄLVA LÄRDE.
En sådan var Elis Malmeström, sedermera biskop i Växjö. Han kunde predika varmt om trons förtröstan och glädje. Men när hans hustru dog kom han in i djup kris. Då fick han själv lära sig att tro på det han lärt. Han skrev ner sina erfarenheter i den underbara psalmen 217, som fått trösta många.
... mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig ...
...Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig (Sv Ps 217: 1.-2)
I Ungern fanns under kriget en präst som hette Ordas. Han var andlig ledare i den lutherska kyrkan i Ungern, rakryggad, djärv. Han valdes till biskop där och var också engagerad i lutherska världsförbundet. Han hade många kontakter även i Sverige.
Jesus hade sagt: Har de förföljt mig, skall de också förfölja er (Joh 15:20). Biskop Ordas fick pröva mycket av detta. Han fick erfarenhet av både nazisternas fångläger och kommunisternas. Och fick motstånd också från dem inne i kyrkan som hellre valde att lyda människor mer än Gud.
Biskop Ordas berättade detta för en svensk präst: ”När jag ser tillbaka på mitt liv har jag många goda och rika minnen, men också många mörka och svåra. (Han tänkte då på förnedringen i fångläger han suttit i). Om jag skulle önska mig några av dessa tillbaka, vill jag säga att jag inte minst längtar efter de svåra och mörka minnena. De förde mig närmare min Herre och Frälsare”.
3. SUPERKLAGAREN I KLAGOVISAREN
Han är fullständigt nergången, deprimerad, besviken, full av självömkan. Jag är en man som prövat elände, säger han. Livet har farit hårt fram mot mig. Det är som att dricka malört och tugga stenar. Människor skrattar åt mig. Livslusten och livskraften har alldeles runnit ur mig. Jag vet inte mer vad lycka är.
Vems fel är allt detta? ropar han ut. Det är HANS fel! Och vi ser hur han knyter näven uppåt. Dessa HAN bara forsar ur honom. Han hinner med tjugoen HAN i de sexton första verserna.
Men så händer något. En enda gång byter han ut ordet han mot ett du. Du förkastade min själ och tog bort min frid. Men denna enda gång räcker tydligen för Gud att nå fram till honom. Denna gudomliga närvaro ger honom kraft att ropa ut en bön: Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet! Ständigt tänker min själ på det och är bedrövad i mig. Han ropar ut sin nöd. Gråter fram den. Han öppnar på locket och tömmer ur sig sitt elände. Det bara rinner ur honom: Bitterhet, självömkan, besvikelse, ja allt det negativa som åren lagrat inom honom. Det märkliga är att han nu får ur sig allt detta. Tidigare har dessa tankar bara åkt karusell inom honom. Den gudomlige sophämtaren är alldeles tydligt hos honom. Han ropar ut sin nöd till honom som kan ta bort den. Han själv vill inte längre ha kvar dessa tankar som bara bryter ned honom.
Han får kraft att göra ett viljebeslut: MEN DETTA VILL JAG TÄNKA PÅ... Och så tar han in Guds tankar i sig. Han fyller sig med ord som är ande och liv. Hör bara: Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. Herren är min del, det säger min själ mig. Därför vill jag hoppas på honom. Herren är god med dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att hoppas i stillhet på Herren. (Klag 3:21-26 Bibel 1917)
Till sist – ett trösteord från dagens epistel - 2 Kor 1:3-5.
Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus.
Jesus, du är med oss, genom liv och död,
Nu mitt hjärta brinner av din kärleks glöd
(Sv ps 359:4)
Många varma hälsningar med många rika tröstor från Bengt Pleijel 86+
Nu vill jag berätta om några som hittade tron trots allt och blev mörkerseende.
1. KUNGEN SOM KRASCHADE.
Kungen var David. Han berättar om hur Herren, den gode Herden, leder honom djupare och djupare in i den personliga relationen. I Psaltaren 23 talar han först om herden som ”han”. Han låter mig vila ... han för mig till vatten ... han vederkvicker ... han leder ... David hittade ett underbart liv med Herren.
Men plötsligt förvandlades allt. David hamnade i dödsskuggans dal. Allt bara svartnar för honom - nattsvart kris, mörkaste mörker... Var är du Gud? Varför står du så långt borta och döljer dig, Gud?
Då händer det något. Gud vill fördjupa Davids tro. Han leder honom bort från myskristendomens gröna ängar och leder honom in detta mörker. Men mörkret är inte mörkt för Gud (Psalt 139;12) I mörkret ser Gud David, en hand sträcks ut mot honom. David förstår: DU ÄR MED MIG!
Och så förvandlas alla dessa han, han, han, till du, du, du: Du är med mig. Du tröstar... du dukar... du smörjer... du låter min bägare... David har hittat den personliga relationen med Herren. Denna tro bar honom genom den mörknande framtid. Han berättar för oss hur viktigt och hur spännande och rik denna erfarenhet är också för oss. Han skriver detta till oss: Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom, sitt förbund gör han känt för dem. Mina ögon ser alltid upp till Herren, ty han drar mina fötter ur nätet (Psalt 25:14-15).
2. PRÄSTER SOM FICK LÄRA SIG ATT TRO PÅ DET DE SJÄLVA LÄRDE.
En sådan var Elis Malmeström, sedermera biskop i Växjö. Han kunde predika varmt om trons förtröstan och glädje. Men när hans hustru dog kom han in i djup kris. Då fick han själv lära sig att tro på det han lärt. Han skrev ner sina erfarenheter i den underbara psalmen 217, som fått trösta många.
... mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig ...
...Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig (Sv Ps 217: 1.-2)
I Ungern fanns under kriget en präst som hette Ordas. Han var andlig ledare i den lutherska kyrkan i Ungern, rakryggad, djärv. Han valdes till biskop där och var också engagerad i lutherska världsförbundet. Han hade många kontakter även i Sverige.
Jesus hade sagt: Har de förföljt mig, skall de också förfölja er (Joh 15:20). Biskop Ordas fick pröva mycket av detta. Han fick erfarenhet av både nazisternas fångläger och kommunisternas. Och fick motstånd också från dem inne i kyrkan som hellre valde att lyda människor mer än Gud.
Biskop Ordas berättade detta för en svensk präst: ”När jag ser tillbaka på mitt liv har jag många goda och rika minnen, men också många mörka och svåra. (Han tänkte då på förnedringen i fångläger han suttit i). Om jag skulle önska mig några av dessa tillbaka, vill jag säga att jag inte minst längtar efter de svåra och mörka minnena. De förde mig närmare min Herre och Frälsare”.
3. SUPERKLAGAREN I KLAGOVISAREN
Han är fullständigt nergången, deprimerad, besviken, full av självömkan. Jag är en man som prövat elände, säger han. Livet har farit hårt fram mot mig. Det är som att dricka malört och tugga stenar. Människor skrattar åt mig. Livslusten och livskraften har alldeles runnit ur mig. Jag vet inte mer vad lycka är.
Vems fel är allt detta? ropar han ut. Det är HANS fel! Och vi ser hur han knyter näven uppåt. Dessa HAN bara forsar ur honom. Han hinner med tjugoen HAN i de sexton första verserna.
Men så händer något. En enda gång byter han ut ordet han mot ett du. Du förkastade min själ och tog bort min frid. Men denna enda gång räcker tydligen för Gud att nå fram till honom. Denna gudomliga närvaro ger honom kraft att ropa ut en bön: Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet! Ständigt tänker min själ på det och är bedrövad i mig. Han ropar ut sin nöd. Gråter fram den. Han öppnar på locket och tömmer ur sig sitt elände. Det bara rinner ur honom: Bitterhet, självömkan, besvikelse, ja allt det negativa som åren lagrat inom honom. Det märkliga är att han nu får ur sig allt detta. Tidigare har dessa tankar bara åkt karusell inom honom. Den gudomlige sophämtaren är alldeles tydligt hos honom. Han ropar ut sin nöd till honom som kan ta bort den. Han själv vill inte längre ha kvar dessa tankar som bara bryter ned honom.
Han får kraft att göra ett viljebeslut: MEN DETTA VILL JAG TÄNKA PÅ... Och så tar han in Guds tankar i sig. Han fyller sig med ord som är ande och liv. Hör bara: Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. Herren är min del, det säger min själ mig. Därför vill jag hoppas på honom. Herren är god med dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att hoppas i stillhet på Herren. (Klag 3:21-26 Bibel 1917)
Till sist – ett trösteord från dagens epistel - 2 Kor 1:3-5.
Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus.
Jesus, du är med oss, genom liv och död,
Nu mitt hjärta brinner av din kärleks glöd
(Sv ps 359:4)
Många varma hälsningar med många rika tröstor från Bengt Pleijel 86+
