Inför andra söndagen efter Trettondedagen

Temat är LIVETS KÄLLA.

Det kan bli anledning att ställa till med bloggdans! Det står ju: Under sång och dans skall man säga: Alla mina källor äro i dig (Psalt 87:7, Bibel 1917). Vi sjöng så, vi som levde förr i världen.

Vi som är födda till lutheraner, har ju inte varit särskilt duktiga på dans. Vi var inte heller duktiga på att vara vandringsfolk. Det vi kunde bättre än alla andra var att sitta. Vi var ”sittarfolket-som- satt-och-tittade-på-varandras-nackar-folket”.

Dans förekom dock på gamla fotbollsplanen på Åh på Midsommarafton. Många kom dit och sjuttio vackra flickor hittade sjuttio sköna och välartade gossar i en ring .... Vi lärde också ÅHrets konfirmander de första dansstegen:

Små konfirmanderna, små konfirmander är lustiga att se.

Ej öron, ej öron men munnar hava de: Bla, bla, bla, bla, bla, bla ...

Men annars satt vi och suckade fromt med suckianerna. Nu fortsätter vi så då och då, men vi har hittat ett nytt, mera jämlikt ord i stället för suckianer: DE JÄMMERLIKA!

På sjuttio- och åttiotalen blåste ju Andens vind in friskhet i svensk kristenhet. Vi fick kontakt med kristna från andra länder och samfund. Anglikaner som sjöng änglalikt, vänliga pingstvänner, ”missionare”, karismatiska katoliker och annat löst folk. Vi undrade: Vad har de som vi inte har hittat?

Några hittade bibelord som låg där gömda bland gamla profeter i Bibeln och som man ”fick” en melodi till, och så spreds budskapet över hela världen. Ett av dem var Sakarja 4:6.

Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske

utan genom min Ande, säger Herren ...

Och Anden kom och blåste liv i det som var nära att dö, och gav kraft åt det som var svagt. Och vi lärde oss av kung David att sjunga lovsånger till harpa (= gitarr). Kung David berättade för oss att han ofta var suckig och missmodig och trött på allt. Men då hörde han en röst som väckte honom och fick honom att säga till sig själv: Sitt inte där och gnäll för dig själv, David. Lova Herren min själ och förgät ej vad gott han har gjort... Kung David gjorde också ett besök hos oss i Sverige i början av detta millennium och lärde oss då att sjunga: Lova Herren min själ och minns allt det goda han gör. (Psalt 103:2 i Bibel 1917 och 2000). Ty det goda Gud gjort, det fortsätter han att göra. Undrens tid är ej förbi (Sv Ps 40:6). Upplys mig helige Ande, så att jag kan förstå: också nu gör Herren det som han gjorde då (Sv P 646:4).

Vi hittade lovsången. Vi lät inte glädjen sitta som en guldklimp i hjärtat. Glädjen fick både hjärta och ben och fötter att vibrera: Min själ och min kropp jublar mot levande Gud (Psalt 84:3). Ja, under sång och dans skall man säga: Alla mina källor äro i dig. Och så hände det att gudstjänstfolket kom i rörelse, byggde lövhyddor, dansade och sjöng israeliska sånger

Hevenu shalom alechem /3:/

Hevenu shalom, shalom shalom shalom alechem.

Vi gjorde det nedanför Vigelands altartavla I Åh kyrka. där Fadern skyndar mot sin förlorade son. Hans händer är utsträckta mot sonen. Vill han ta honom i sin famn? Eller bjuder han upp till dans? (se Peter Halldorf: Drick djupt av Anden, sid 13 ff).

Ja, allt detta kan hända när man hittar Livets källa och hämtar kraft och nystart där. I texterna på andra söndagen efter Trettondedag jul, upptäcker vi många spännande saker. Vi bjuds på bröllop i Kana. Vi får vara med om hur Jesus hindrar en social katastrof att ske, då det uppstod en brist i bröllopsmenyn (Joh 2:1-11, årg 1). Vi får lyssna till ett märkligt samtal vid en källa som heter Sykars brunn. (Joh 4:5-26, årg 2). Det samtalet går som följetong nästa söndag (Joh 4:27-42, årg 2). Jesus möter den samariska kvinnan. Fint och ömt tar han emot henne. Ett förtroende upprättas. Efter ett långt samtal sätter Jesus fingret på den ömma punkten i hennes liv. Hennes kontakt med karlar. Fem misslyckade äktenskap! Man undrar om hon var den obarmhärtiga samariten som avverkat den ene karln efter den andre. Eller var hon den samarit som fått utstå mycken obarmhärtighet. Hade hon varit en leksak i karlarnas händer? Hon hade fått sex men inte kärlek. Hon var djupsårad inuti.

Efter samtalet händer något märkligt: kvinnan rusar in i staden och ropar ut i glädje: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Det hon hade gjort, det visste ju alla i hela stan. Det hade man tisslat om på skvallerrepen och tasslat om på kaféer och pizzarestauranger. ”Man ska ju inte tala illa om folk, men har ni hört ....?

Fundera över detta! Varför blev hon tillknäppt och skygg då grannarna talade om vad hon hade gjort? Men jubellycklig över Jesus som också sagt henne allt? Hur kommer det sig att folkets ledare fick syndakännedom av Petrus predikan på Pingstdagen (Apg 2:37) och inte reagerade som vi ofta gör, då man anklagar och avslöjar oss: ”det har jag inte gjort”, ”ska du säga ...”? Hur kom det sig att präster som dundrat över människors synder i sina hemförsamlingar, plötsligt började gråta då vi hade prästfortbildning om förnyelsen på Åh på åttiotalet? Hur kommer det sig att vi blir arga om Janne Josefsson kommer hem till oss, fotograferar våra garderobers hemliga rum, men dansar med änglarna då Jesus Josefsson talar allvar med oss (Luk 15:7,10)?

Vad är hemligheten? Jag grävde i profeten Mikas bok i Gamla Testamentet. Hittade plötsligt en källåder i Mika 3:7-8.

Siarna skall stå där med skam och spåmännen blygas. De skall alla täcka över sitt skägg, ty inget svar kommer från Gud. Men jag, jag är full av kraft, AV HERRENS ANDE, av rätt och styrka, så att jag kan förkunna för Jakob hans överträdelse, för Israel hans synd.

Hemligheten är den helige Ande. Om något av värde skall kunna ske i svensk kristenhet så behöver bönegrupperna få göra den stora upptäckten att icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske utan genom min Ande, säger Herren ... Ja,

låt Guds församling än få se eld ifrån himmelen falla.

Oss ock ett styng i hjärtat giv, stynget som blir vår själ till liv.

Helige Ande, hör oss. (Sv Ps 161:1).

Nu har vi kvar dagens predikotext från Joh 5:31-36. När man läser en text första gången förstår man ofta ingenting. Orden ligger där tysta och stumma. Det verkar som om Jesus i dagens text kommit direkt från TV-soffan, ni vet den plats där alla pratar i mun på varandra och ingen lyssnar. Men nu i slutet får Jesus sista ordet och han berättar om vem han själv är. Men vad betyder det för oss? Jag kommer ihåg hur jag, när jag skulle förbereda en predikan över denna text grubblade, svettades och bad, och plötsligt hörde jag hur det porlade och sjöng i texten. Jag hittade en källa: Här en källa rinner...  Jag vandrade in i texten tillsammans med de fyra verserna i Sv Ps 246 ... och hittade GULD!

Om du nu plötsligt får guldfeber, slå då upp sid 84 i Sångpostillan, årg 3 eller tryck här så hittar du guldet där.

Och när du hittat guld, varför då inte ställa till med bloggdans ...

Under sång och dans skall man säga: Alla mina källor äro i dig.

Med varma ....

Bengt Pleijel 86+